Jag MÅSTE flytta!

Efter en lång och mödosam diskussion med älsklingen igår kväll blev det uppenbart att jag är väldigt ensam. Ingen i min omedelbara omgivning kallar sig feminist. När det gäller mina kunskaper (för det handlar inte om åsikter) på området är de helt ointresserade. De är helt nöjda med att kvinnor gör hemarbete, tar hand om barn och lönearbetar medan männen lönearbetar för att sedan komma hem och kräva mat på bordet. Ingen tycker att det ger kvinnor en sämre livskvalité att ständigt vara rädda för våldtäkt så fort mörkret sänker sig. De tycker jag är dum när jag vägrar vara rädd. De tycker jag är konstig när jag säger att man inte kan förvänta sig fredade nätter bara för att man själv jobbar och partnern är föräldraledig. Och mest provocerande verkar det vara att jag inte har några som helst problem att klä min eventuellt framtida son i klänning.

Jag vet att jag är bitter. Och att jag alldeles för ofta blir förbannad på människor med helt andra åsikter än mig. Men det gäller mitt liv. Jag tycker jag har rätt att vara bitter, eller åtminstone uttrycka mig så om det är så jag känner. Det är orättvist! Nu har det gått så långt att jag faktiskt inte vill vara kvinna längre. Till stor del beror det på att jag är ensam. Det finns ingen jag kan vända mig till som förstår hur genomgående könsmaktssystemet påverkar oss alla. Det finns ingen att avreagera sin ilska med.

Jag måste helt enkelt flytta till Umeå. Semester för mig vore att läsa Makt och Kön på Umeå Universitet. Att få känna den där totala samhörigheten är så befriande. Den där samhörigheten som bara kan uppnås när alla i rummet lever i samma värld. När alla i rummet vägrar bortse från verkligheten och förstår hur invecklat problemet är. Tills jag får den möjligheten får jag sitta här i gruvstaden mitt i okunnighetens mecka och drömma mig bort.

(Föresten menar jag inte att alla jag känner är dumma. Ni är fantastiska människor! Tyvärr finns det ingen som förstår mig på det här området.)

Feminister

Har spenderat morgonen med att söka bloggar med hjälp av ordet feminism. Konstigt nog hittar jag väldigt få bloggare som stolt kallar sig feminister. Däremot hittar jag bland annat Daddys blogg som är direkt kvinnofientlig i sin framtoning. Varför beskriver självutnämnda antifeminister sina bloggar med just ordet feminism? Helt obegripligt för mig.

Ännu mer obegripligt är varför någon som tror på alla människors lika värde inte skulle kalla sig feminist? Jag älskar det ordet. Jag älskar vad det ordet står för. Jag avgudar de kvinnor som ända sedan förra sekelskiftet kämpat, debatterat och gett sina liv för att ge mig, och andra kvinnor, rösträtt, rätt till utbildning och möjlighet att bestämma över mitt eget öde. Däremot föraktar jag människor som är för fega eller oförstående för att förstå ordets värde. Och det faktum att en del inte vill "placera sig i ett fack" är ju bara skrattretande. Alla är vi i fack, oavsett vi vill det eller inte. Alla är vi svenskar, afrikaner, bögar, muslimer eller kvinnor - innan vi är människor. Åtminstone i andras ögon.

Jag håller inte med om allt som alla feminister säger. Det är inte nödvändigt för att kalla sig feminist. Det viktiga är att jag håller med om grundbulten - samhället behandlar kvinnor och män olika och det är något som bör ändras. Och de som inte håller med om det bör hålla sig långt borta från mig.

Dagens ljusglimt

Uganda förbjuder könsstympning av kvinnor. Maxstraffet för att tvinga en kvinna till könsstympning är livstids fängelse. Att utföra stympningen kan ge upp till 10 års fängelse.

Samtidigt så är inte könsstympning väldigt utbredd i Uganda. Och vem vet hur lagarna kommer att upprätthållas. Förhoppningsvis ser inte den grupp som har detta som tradition det här beslutet som en attack från regeringens sida.

Med det sagt tror jag att alla sådana här beslut är symboliskt viktiga. När det gäller övergrepp på kvinnor så sker mycket under en slöja av självklarhet, "vi har alltid gjort såhär". Genom att lagstifta mot övergreppen så säger man att vi, den här regeringen i det här landet, tycker inte att det här är en självklarhet eller ens okej.

Men fortfarande så är det fler länder som borde följa det här exemplet. Det går att lagstifta mot övergrepp trots att man inte har majoriteten av befolkningen med sig. Se bara på den svenska lagen mot barnaga.

Läs även andra bloggares åsikter om uganda, könsstympning, politik, samhälle, rättigheter

Våltäkt & romantik - Katrine Kielos

Det är en feministisk analys av våltäkter, som begrepp och som vansinnigt brott.

Kielos är särartsfeminist (enligt mig). Och som sådan har jag väldigt svårt att ta till mig vad hon säger. Att säga att kvinnor och män är olika, punkt, är farligt. Det leder till frågor om vilka av de där olikheterna man kan eller bör ändra på. Men en sak har hon helt rätt i.

"Det är svårt att prata om kvinnlig sexualitet utan att ta upp sexuellt våld. Dels för att det finns, dels för att kvinnor tar så stor hänsyn till att det finns. Alla kvinnans sexuella val görs utifrån en verklighet där våldtäkt är en faktor. Hon vet vad våldtäkt är. Hon vill inte drabbas. Hon är rädd och hon vet för att alla vet, att det kön hon tillhör inte våldtar utan blir våldtaget. Att vara våldtäktsbar blir en del av hennes könsidentitet. En könsidentitet utifrån vilken hon fattar alla sina sexuella beslut."

Kielos utvecklar sitt resonemang ordentligt. Men för det mesta har jag en dålig smak i munnen. Det låter bra men det finns för många hålrum. Ställen där människor kan lägga sig och strunta i feminismen som en kamp för människors lika värde. Förhoppningsvis är det inte så hon vill ha det. Förhoppningsvis är det jag som missförstått. Men oavsett hur många gånger jag intalar mig detta så försvinner inte den där dåliga smaken.


Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, bokrecension, Katrine Kielos, Våldtäkt & Romantik, våldtäkt, feminism

Biologin som strular till det

Sexualitet och könsroller finns befästa redan innan vi föds - i hjärnans fysik. Åtminstone enligt Fria Tidningens (mycket korta) recension av antologin Hjärnan, Lars Olsson m.fl., som ges ut av Karolinska Institutet. Blev nyfiken men tyvärr kostade den alldeles för mycket, åtminstone för min budget.

Det var ett tag sedan biologisterna kom med några riktiga bevis. Visst finns det de som tror sig veta att både sexualitet och könsroller kommer från vår biologi. Själv är jag ju ingen hjärnforskare så vad jag säger väger lättare än en fjäder.

Ändå. Varför ser könsrollerna så annorlunda ut runt om i världen? Män håller rätt hårt i sina könsroller. Men vi kvinnor då? Borde vi inte må sämre om vi går emot vår "natur"? Och vad innebär det egentligen att "gå emot sin natur"? Är vi tjejer biologiskt programmerade att tvätta, städa och hålla ordning på allt eller är det bara en allmän underordning som är biologiskt?

Inom dagens genusvetenskap är det ju vanligast att man hävdar att en människas kön är beroende både av biologi och kultur. Det både är och skapas. Det är inte helt lätt att få en forskare att diskutera exakt hur många procent som är och hur många procent som skapas. Kanske för att det inte är viktigt, kanske för att det till och med skulle skada feminismen som rörelse. Att säga att kön är, oavsett i vilken grad, öppnar dörren för alla de som vill cementera de traditionella könsrollerna. Om något är kan/bör man aldrig ändra det. Eller?

Vackra kvinnor

Amerikanska modetidningen Glamour publicerade den här bilden som illustration till en artikel.

De fick så mycket positivt gensvar att de ändrade sin policy för att visa en större variation av skönhet och publicerade den här bilden.

Det är ju fantastiskt att modetidningar för kvinnor visar en större variation av kroppsformar. Jag vill hoppa högt över att de inte bara tagit bilder av kvinnor med underhudsfett - de har också visat upp deras skavanker. Så det handlar ju egentligen inte om att "stora" kvinnor kan vara snygga. Det handlar om att visa upp tidigare "skönhetsfel" och visa att det inte alls behöver vara något fel. Kvinnor kanske inte längre behöver leva sina liv med indragen mage och push-up-BH. Med en bredare bild av skönhet så kanske fler kvinnor kan se sig själva nakna i en helkroppsspegel och vara nöjda.

Men det är något som gnager längst bak i huvudet. Flera modetidningar har lovat liknande saker tidigare. Än ser man ingen förändring i deras normala utbud. Normen är fortfarande supersmal. Budskapet är fortfarande att man aldrig riktigt duger.

Om man väljer att ignorera de onda aningarna, som jag, så kan man se det som ett steg åt rätt riktning och hoppas på det bästa.

Läs även andra bloggares åsikter om skönhetsideal, glamour, media, jämställdhet

Feminismens backlash

Dagen har varit slö och tillintetgörande. Sov knappt något i natt vilket leder till att hela dagen går i sömnens tecken. Förhoppningsvis får jag sova bättre den kommande natten eftersom jag ska upp tidigt imorgon. Men antagligen inte. Jag har ju en tendens att välja bort sömn när det finns saker att oroa sig över - som t.ex. risken att försova sig till ett livsviktigt möte på AF. Nåja. Jag har hela natten att oroa mig över det.

Har börjat läsa Backlash av Susan Faludi. Tänkte plöja igenom den boken innan jag går över till hennes nyaste bidrag till världens feministiska bibliotek. Hon skriver om en rörelse som vill svartmåla den feministiska rörelsen och sprida tanken att de jämställdhetsvinster som kvinnor kämpat sig till egentligen försvårat kvinnors liv. Backlash kom ut på svenska 1992 men den är inte helt utdaterad.

Feminism har blivit näst intill ett skälsord i Sverige och den allmänna uppfattningen är väl att vi är klara nu. Kvinnor har fått allt de kan från samhället. Nu är det istället på det personliga planet man förväntas lägga sin energi. Vi kvinnor ska nu ändra på våra pojkvänners/mäns vanor i hemmet. Men det är inget som regeringen kan göra. Den individuella friheten skulle då bli alldeles för inskränkt. Vad man inte tänker på är att dagens män har sin rätt att välja på bekostnad av deras kvinnor. Det en man inte vill göra får hans kvinna göra. Ja, det är så enkelt.

Individuell föräldraförsäkring - NU!

Läs även andra bloggares åsikter om individuell föräldraförsäkring, genus, feminism, Susan Faludi, familj, samhälle