Jag MÅSTE flytta!

Efter en lång och mödosam diskussion med älsklingen igår kväll blev det uppenbart att jag är väldigt ensam. Ingen i min omedelbara omgivning kallar sig feminist. När det gäller mina kunskaper (för det handlar inte om åsikter) på området är de helt ointresserade. De är helt nöjda med att kvinnor gör hemarbete, tar hand om barn och lönearbetar medan männen lönearbetar för att sedan komma hem och kräva mat på bordet. Ingen tycker att det ger kvinnor en sämre livskvalité att ständigt vara rädda för våldtäkt så fort mörkret sänker sig. De tycker jag är dum när jag vägrar vara rädd. De tycker jag är konstig när jag säger att man inte kan förvänta sig fredade nätter bara för att man själv jobbar och partnern är föräldraledig. Och mest provocerande verkar det vara att jag inte har några som helst problem att klä min eventuellt framtida son i klänning.

Jag vet att jag är bitter. Och att jag alldeles för ofta blir förbannad på människor med helt andra åsikter än mig. Men det gäller mitt liv. Jag tycker jag har rätt att vara bitter, eller åtminstone uttrycka mig så om det är så jag känner. Det är orättvist! Nu har det gått så långt att jag faktiskt inte vill vara kvinna längre. Till stor del beror det på att jag är ensam. Det finns ingen jag kan vända mig till som förstår hur genomgående könsmaktssystemet påverkar oss alla. Det finns ingen att avreagera sin ilska med.

Jag måste helt enkelt flytta till Umeå. Semester för mig vore att läsa Makt och Kön på Umeå Universitet. Att få känna den där totala samhörigheten är så befriande. Den där samhörigheten som bara kan uppnås när alla i rummet lever i samma värld. När alla i rummet vägrar bortse från verkligheten och förstår hur invecklat problemet är. Tills jag får den möjligheten får jag sitta här i gruvstaden mitt i okunnighetens mecka och drömma mig bort.

(Föresten menar jag inte att alla jag känner är dumma. Ni är fantastiska människor! Tyvärr finns det ingen som förstår mig på det här området.)