Det var aldrig meningen att jag skulle läsa den här boken. Snythistorier om yrkeskriminella är inte min grej. Enligt mig kan man inte förvänta sig ett lugnt och bra liv om man begår brott. Oavsett vilka brotten är. Min teori är att lagar finns där av ett skäl, och inte bara att jävlas med "vanligt folk" (vilka dem nu är). Som tur var läste jag ut en bok hos älsklingen och Shantaram var den enda boken på svenska som stod i hans obefintliga bokhylla. Så jag plockade upp den och tänkte egentligen bara läsa för att fördriva tiden en stund och sedan överge den så fort jag hittade tillbaka till min egen bokhylla. Men efter en och en halv sida var jag fast. Det är lätt den mest fascinerande bok jag läst på flera år. Varenda av de 900 sidorna.
Handlingen rör sig runt den australiensiske rånaren som rymt från fängelset och tagit sig hela vägen till Bombay. Väl där hittar han kärleken till Indien och jobbar sig samtidigt upp i den brottsliga hierarkin. Vill du läsa några brottstycken så länkar jag till mig själv här:
Jävligt rolig (fiktiv) indier
Kvällens läsning
Läs även andra bloggares åsikter om Shantaram, Gregory David Roberts, böcker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar