Fan...

... att en sån här tråkig text kan få en att gråta. Bara för att jag känner igen mig så mycket. Ska definitivt insistera på att de gör test för fibromyalgi nästa gång jag går till läkaren.

Medicinen... igen...

Jag har läst på mer om Tradolan/Tramadol, den smärtstillande jag åt under flera år. Enligt forskning så har de kommit fram till att människor som ätit medicinen i ett par månader kunde behöva ligga på sjukhus och få medicinsk avvänjning när de slutar. Jag som åt den i 4-5 år fick bara väldigt sura kommentarer från läkaren och gå hem utan medicinen. Inte konstigt att jag mådde rejält dåligt i ett par veckor efter det. Tänker bara att den läkaren, istället för att stämpla mig som knarkare för att jag berättade att jag var beroende, kunde ha varit mer förstående och informerat mig om att jag åtminstone borde trappat ner medicinen innan jag slutade helt.

Sedan läste jag också att tramadol verkar smärtstillande dels genom att blockera smärtsignaler till hjärnan, men också genom att verka ångestdämpande. De fungerar som andra SSRI-läkemedel (antidepressiva). Eftersom jag har ångest från början tycker jag att det är ett mirakel att jag inte blivit fullfjädrad pundare. Nog har jag känt att de tar bort ångesten bättre än något annat, men aldrig vågat säga något.

Tycker läkarna ska vara glada att jag själv berättar att jag börjar bli beroende. Men istället blir man stämplad som en knarkare som inte har några besvär alls utan bara går till läkaren för att ljuga och få mediciner. Ingen skulle bli lyckligare än jag om det fanns ett sätt för mig att slippa medicinerna och ändå kunna ha ett normalt aktivt liv. Som det är nu skulle jag i princip bli sängliggandes utan medicin. Bara att säga bye bye till hundarna, jobb, plugg eller någon annan sorts sysselsättning. Och blir det så är det ju knappst någon idé att fortsätta leva.

Kampen MOT läkarna fortsätter.

Läkarbesök

Läkarbesöket innebar en ny medicin, Citodon istället för Tradolan. För er som inte är bevandrade kan jag informera om att Citodon har MYCKET snällare biverkningar än Tradolanen. Tradolan har t.ex. hallucinationer som biverkning (även om jag inte fått det), är mycket beroendeframkallande och används av knarkare för morfinrusets skull. Den medicinen har jag ätit i flera år. Citodon är bätte för ledsmärtor (som jag har) och bygger på paracetamol (som finns i alvedon också) och kodein. I min hjärna borde de ju ha testat Citodon innan Tradolan. De har ju testat typ 10 andra smärtstillande under årens lopp.

Läkaren jag träffade var riktigt otrevlig men hon verkar mycket mer intresserad av att undersöka mig ordentligt än de senaste läkarna jag träffat. Ett gäng blodprov togs och hon skickade remiss till röntgen för mina knän och fotleder. Inte för att jag kan uppbåda något hopp om att de ska hitta något. Jag har inte ens något förtroende för att läkaren ska höra av sig efter de här testen. Som vanligt så kommer jag väl aldrig få höra av henne igen. Men otrevlig som hon var så kanske det inte är så fel.

Nu blir det att fortsätta ett tag med stickningen (bakstycket är nästan färdigt) innan sängen.

En ovanligt ond dag

Huvudet dunkar och smärtan i benen maler. Hur i helvete tänker läkarna när de gör en 24-åring beroende av starka smärtstillande utan att ens ha försökt ställa en diagnos? Jag blir bara mer och mer förbannad för varje dag. Men samtidigt lägrar sig hopplösheten. Det är så här resten av mitt liv kommer att se ut. Antagligen kommer tablettdoserna blir större allt eftersom åren går. Kroppen kommer bli stelare och stelare, även om det inte känns som om det är möjligt just nu. Och jag har tur om jag klarar att jobba tills jag får ålderspension. Jag har tur om jag hittar ett jobb överhuvudtaget där man kan se bortom min smärtproblematik.

Finns det någon läkare där ute som faktiskt bryr sig om sina patienter? Nej. Jag tror att det är en myt. Precis som myten om att man får träffa en läkare två gånger. Nu är jag inte bara bitter feminist. Jag är en fruktansvärt bitter patient också.

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, sjukvård, läkare