Huvudet dunkar och smärtan i benen maler. Hur i helvete tänker läkarna när de gör en 24-åring beroende av starka smärtstillande utan att ens ha försökt ställa en diagnos? Jag blir bara mer och mer förbannad för varje dag. Men samtidigt lägrar sig hopplösheten. Det är så här resten av mitt liv kommer att se ut. Antagligen kommer tablettdoserna blir större allt eftersom åren går. Kroppen kommer bli stelare och stelare, även om det inte känns som om det är möjligt just nu. Och jag har tur om jag klarar att jobba tills jag får ålderspension. Jag har tur om jag hittar ett jobb överhuvudtaget där man kan se bortom min smärtproblematik.
Finns det någon läkare där ute som faktiskt bryr sig om sina patienter? Nej. Jag tror att det är en myt. Precis som myten om att man får träffa en läkare två gånger. Nu är jag inte bara bitter feminist. Jag är en fruktansvärt bitter patient också.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, sjukvård, läkare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar