Pro-ana

På min tidigare bloggadress skrev jag för längesedan ett inlägg om Pro-Ana-folket. Nu har jag snubblat in på en sådan sida igen via bloggtrafik.nu. Det gör mig så fruktansvärt ledsen och arg att läsa om anorexia som en livsstil. Arg blir jag inte på människorna utan på sjukdomen Anorexia. När man är sjuk och inte orkar ta sig hela den långa vägen upp till ett sundare liv så ligger det nära till hands att istället lägga sig till ro i sin sjukdom och kalla det livsstil.

Det jag blir riktigt förbannad på är media och modeindustrin som möjliggör att människor tänker såhär. Modeskapare kräver att de modeller som ska få visa upp deras kläder ska vara samma vikt som en tioåring men samtidigt 2 m lång. Skvallertidningarna är fulla av bilder på mer eller mindre utmagrade människor. Även om inte alla bilder framhålls som skönhet så ger bilderna i sig inspiration till människor med ätstörningar. Hon har ju mycket mer utstickande nyckelben än mig. Jag måste äta mindre/träna mer.

Därför tycker jag att tidningarna ska ta sitt ansvar. Publicera aldrig bilder på levande skelett! Även om det säljer tidningar. Bara för att man kan tjäna pengar betyder inte att det är moraliskt rätt att göra det.

Men allt är inte nattsvart.

Läs även andra bloggares åsikter om ätstöringar, kroppsuppfattning, anorexia, pro-ana

Vackra kvinnor

Amerikanska modetidningen Glamour publicerade den här bilden som illustration till en artikel.

De fick så mycket positivt gensvar att de ändrade sin policy för att visa en större variation av skönhet och publicerade den här bilden.

Det är ju fantastiskt att modetidningar för kvinnor visar en större variation av kroppsformar. Jag vill hoppa högt över att de inte bara tagit bilder av kvinnor med underhudsfett - de har också visat upp deras skavanker. Så det handlar ju egentligen inte om att "stora" kvinnor kan vara snygga. Det handlar om att visa upp tidigare "skönhetsfel" och visa att det inte alls behöver vara något fel. Kvinnor kanske inte längre behöver leva sina liv med indragen mage och push-up-BH. Med en bredare bild av skönhet så kanske fler kvinnor kan se sig själva nakna i en helkroppsspegel och vara nöjda.

Men det är något som gnager längst bak i huvudet. Flera modetidningar har lovat liknande saker tidigare. Än ser man ingen förändring i deras normala utbud. Normen är fortfarande supersmal. Budskapet är fortfarande att man aldrig riktigt duger.

Om man väljer att ignorera de onda aningarna, som jag, så kan man se det som ett steg åt rätt riktning och hoppas på det bästa.

Läs även andra bloggares åsikter om skönhetsideal, glamour, media, jämställdhet

Egobilder

Som så många andra unga tjejer har jag haft ett väldigt skakigt förhållande till min kropp och dess utseende. Så här i efterhand kan jag med avslöja att jag periodvis haft ätstörningar. När jag gick i nian hade jag en period (ett par månader) då jag bara åt 1 dl makaroner varje dag. Under korta perioder, när jag mått som sämst såklart, har jag hetsätit och spytt upp maten. Det här fruktansvärda förhållandet till mat har varit min största hemlighet. Nu är den ute.

Nu mår jag tusen gånger bättre. Äntligen har jag lärt mig att leva med mig själv. Det enda som finns kvar är min skräck för kameran. Inte när den finns i min hand, men den riktas mot mig. Därför finns det väldigt lite bilder på mig från trettonårsåldern fram till idag. Det här ska jag nu försöka att ändra på. Med min hemskaste fiende - webbkameran.

Så till varje inlägg framöver ska jag lägga upp ett suddigt foto av mig och dagens utseende. Smutsigt hår, osminkad eller finklädd. Det ska göras och jag börjar nu!