På min tidigare bloggadress skrev jag för längesedan ett inlägg om Pro-Ana-folket. Nu har jag snubblat in på en sådan sida igen via bloggtrafik.nu. Det gör mig så fruktansvärt ledsen och arg att läsa om anorexia som en livsstil. Arg blir jag inte på människorna utan på sjukdomen Anorexia. När man är sjuk och inte orkar ta sig hela den långa vägen upp till ett sundare liv så ligger det nära till hands att istället lägga sig till ro i sin sjukdom och kalla det livsstil.
Det jag blir riktigt förbannad på är media och modeindustrin som möjliggör att människor tänker såhär. Modeskapare kräver att de modeller som ska få visa upp deras kläder ska vara samma vikt som en tioåring men samtidigt 2 m lång. Skvallertidningarna är fulla av bilder på mer eller mindre utmagrade människor. Även om inte alla bilder framhålls som skönhet så ger bilderna i sig inspiration till människor med ätstörningar. Hon har ju mycket mer utstickande nyckelben än mig. Jag måste äta mindre/träna mer.
Därför tycker jag att tidningarna ska ta sitt ansvar. Publicera aldrig bilder på levande skelett! Även om det säljer tidningar. Bara för att man kan tjäna pengar betyder inte att det är moraliskt rätt att göra det.
Men allt är inte nattsvart.
Läs även andra bloggares åsikter om ätstöringar, kroppsuppfattning, anorexia, pro-ana
vilken underbart bra inlägg. Jag har varit inlagt på BUP (barn och ungdomspsyk) där fanns det tjejer och killar (nästan bara tjejer) med oliak program. jag träffade en tjej som var 13, jag var 15 då. HOn hade anorexia, hon var tvungen att äta vissa måltider osv och en dag märkte jag att hon dåoch då tog bort smöret ifrån macken och rev av små osbitar ifrån mackan när personalen kollade bort.
SvaraRaderaDen kvällen grät jag mig till sömns, att det gått så långt att hon känner att hon måste ta bort smöret ifrån mackan för rädslan för att bli tjock. HOn var ett skelett, efter en månad där med henne så bjöd jag henne på en chocklad bit, hon åt tre tuggor på den 1 vecka efter jag gett den till henne. Jag var så stolt och glad, för hon hade int ätit godis på ett år.
hennes mamma grät när hon fick höra det, av lycka!
Måste först säga att jag tycker att din header är hur fin som helst! Angående inlägget tror jag att vi snubblat över samma blogg, vilket verkligen inte kan göra en annat än fruktansvärt upprörd! Nog för att jag tycker att man ska få säga/tycka/skriva vad man vill, men tyvärr kan det många gånger få oanade konsekvenser!!
SvaraRaderaSanna: det är alltid skönt att höra om folk som är på bättringsvägen. Även om stegen kan vara små.
SvaraRaderaEmma: Det är en svår balansgång. Visst ska man få skriva vad man vill. Men all frihet är under ansvar.
Och tack för komplimangen. Headern har jag fotat under en fjällvandring för några år sedan. Sånna vyer ser man när men promenerar till Trollsjön i närheten av Abisko.