När man väntar på sitt första barn tror jag att de flesta är lite rädda. För förlossning och om man ska få ett friskt barn. För mobbing i skolåldern eller rent allmänt hur man ska klara av allt nytt ansvar. Klarar man att uppfostra ett barn till en bra människa?
Själv är jag mest rädd för att förklara mina ärriga armar. Självskadebeteende är något som smittar. Och även om jag inte skär mig längre så finns det rätt tydliga bevis på mina tidigare aktiviteter. Hur förklarar jag varför jag gjorde det samtidigt som jag inte ger barnet idéer? En del av mig vill inte alls säga något. Men det tror jag skulle vara värre på sikt. Det går inte att tiga ihjäl problem. Och om mitt barn ärver min tunga tonårstid så måste jag kunna prata med honom/henne. Ibland tänker jag på vad som hade hänt i mitt liv om jag och mina föräldrar hade haft en relation så att jag verkligen kunnat ventilera mina känsor hos dem. Men har man själv inte varit där är det svårt att förstå. Och jag har åtminstone haft föräldrar som jag vetat älskat mig över allt annat.
När det kommer till kritan är det nog ändå det största en förälder kan ge sitt barn - en oöverstiglig känsla av att det finns två (eller en) personer som älskar den man är. Jag har bra förebilder. Så det ska nog gå bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar