Tankar som behöver komma ut

Det finns så många saker som skrämmer mig med att få barn. Att bli bunden till ett hjälplöst litet knytte. Att det ska ändra vårt förhållande helt och hållet. Att jag kommer bli en sån där supertråkig morsa som jag hör talas om hela tiden. Ni vet, en sån som bara pratar om sitt barn. Jag oroar mig för att jag ska bli helt förändrad. Att jag helt plötsligt ska kalla älsklingen för pappa och köpa tonvis av prinsessklänningar alt. peka ut varenda lastbil/traktor/moped och på allvar tro att det är allt min dotter eller son vill ha. Att jag ska ta ut hela barnledigheten för att "det bara blir så" alt. "jag är mamma och vet bäst vad mitt barn behöver".

Jag har ingen erfarenhet av barn. Jag har aldrig tyckt om barn, och gör det fortfarande inte. Det äcklar mig fortfarande att se en mamma som torkar bort barndregel från ungens mun med sin bara hand. Jag är inte det minsta intresserad av alla förberedelser som krävs inför ett barn. Att vara gravid är fortfarande det mest onaturliga som hänt min kropp, oavsett hur många gånger mamma säger att det är naturligt. Amning är inget jag ser fram emot. Kanske är det inte ens något jag vill försöka mig på.

Men mest är jag orolig för att jag kommer få en pälsallergiker till unge och inte kunna ha hundar längre. I min värld finns inget värre öde och jag skulle nog, även om jag kämpade emot det, hata mitt barn för att han/hon tagit ifrån mig mitt liv.

Det känns som att boxen som är mitt livsutrymme krymper för varje sekund som går. Måste göra det och det och det för att det är barnets bästa och det är det enda som spelar roll. Men jag då? Har jag bara blivit en levande inkubator? Dessutom måste jag framföra att min kropp på inget sätt är den bästa platsen för ett foster. Allt för många mediciner pumpas in i mig dagligen och jag äter inte som jag borde.

Med allt det här i åtanke har jag en känsla av att barn är precis vad jag behöver just nu. Jag tror jag kan växa med uppgiften och upptäcka ännu mer av mig själv. Dessutom behöver jag ju inte ta mig igenom det här ensam. Och det här barnet förtjänar att bli fött. Det här barnet har redan fört människor samman och kämpat för sin överlevnad.