Kan inte påstå att jag mår särskilt bra. Vill bara sova hela tiden. Självklart går det inte. Istället blir det många timmar av ångest. Konstigt nog har jag vant mig rätt bra vid att må dåligt. Någonstans längs vägen har det blivit normen. Visst är det bra om jag slipper. Men det är inget att hoppas på. Antagligen kommer jag att leva resten av mitt liv i det här tillståndet.
Men bara för att jag vant mig betyder det inte att det slutat göra ont. Stundtals är det outhärdligt. Men jag kommer ihåg när jag inte alls kunde fungera. När det var i stort sett omöjligt att ta sig från sängen. Så illa är det inte nu. Inte än. Det finns fortfarande en väg framåt. Den har bara blivit mycket jobbigare än vad den borde vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar