Våltäkt & romantik - Katrine Kielos

Det är en feministisk analys av våltäkter, som begrepp och som vansinnigt brott.

Kielos är särartsfeminist (enligt mig). Och som sådan har jag väldigt svårt att ta till mig vad hon säger. Att säga att kvinnor och män är olika, punkt, är farligt. Det leder till frågor om vilka av de där olikheterna man kan eller bör ändra på. Men en sak har hon helt rätt i.

"Det är svårt att prata om kvinnlig sexualitet utan att ta upp sexuellt våld. Dels för att det finns, dels för att kvinnor tar så stor hänsyn till att det finns. Alla kvinnans sexuella val görs utifrån en verklighet där våldtäkt är en faktor. Hon vet vad våldtäkt är. Hon vill inte drabbas. Hon är rädd och hon vet för att alla vet, att det kön hon tillhör inte våldtar utan blir våldtaget. Att vara våldtäktsbar blir en del av hennes könsidentitet. En könsidentitet utifrån vilken hon fattar alla sina sexuella beslut."

Kielos utvecklar sitt resonemang ordentligt. Men för det mesta har jag en dålig smak i munnen. Det låter bra men det finns för många hålrum. Ställen där människor kan lägga sig och strunta i feminismen som en kamp för människors lika värde. Förhoppningsvis är det inte så hon vill ha det. Förhoppningsvis är det jag som missförstått. Men oavsett hur många gånger jag intalar mig detta så försvinner inte den där dåliga smaken.


Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, bokrecension, Katrine Kielos, Våldtäkt & Romantik, våldtäkt, feminism

Jävligt rolig (fiktiv) indier

Läste det här avsnittet i Shantaram igår kväll. Skrattade så jag tappade boken och var tvungen att leta reda på sidan igen.

En björn har blivit efterlyst tillsammans med sina ägare. Människorna i slumområdet ser den kärlek som finns mellan björnen och hans ägare så de bestämmer sig för att hjälpa dem ut ur Bombay. En lastbil står i utkanten av staden och väntar för att föra dem hela vägen hem till Uttar Pradesh. Problemet är bara att få björnen genom de folkfyllda gatorna utan att någon ser den. Först testar de att klä ut björnen i hatt och rock. Det funkar inte. Så då testar de det här:

"Herrejävlar!" sa jag och gapade mot den väldiga högresta klumpen. Den blågrå burkan täckte den upprättstående björnen från topp till tå. Jag kom på mig med att fundera över hur stor den kvinna hade varit som klädseln varit avsedd att täcka, eftersom den stående björnen var ett helt huvud högre än den längsta mannen i vår grupp. "Herrejävlar!"
Medan vi tittade på tog den obestämda gestalten några klumpiga steg, slog omkull en pall och en vattenkruka när den vacklade och snubblade framåt.
"Kanske", sa Jeetendra hjälpsamt, "att det är en väldigt lång, fet... klumpig kvinna."
Björnen böjde sig plötsligt framåt och ställde sig sedan på alla fyra. Vi följde den med blicken. Den blågrå burkaklädda gestalten lufsade framåt och utstötte hela tiden ett lågt morrande stön.
"Kanske", ändrade sig Jeetendra, "att det är en liten, fet... morrande kvinna."

Jag skrattar fortfarande när jag läser det.

Kvällens läsning

"Hans enkla osköna ord var det tydligaste uttrycket för vad alla fångar () och alla som lever tillräckligt länge väl känner till - att lidande, av vilket slag det än är, alltid handlar om vad vi har förlorat. När vi är unga tror vi att lidande är något som tillfogas oss. När vi blir äldre - när ståldörren slår igen bakom oss på det ena eller andra sättet - vet vi att verkligt lidande mäts i det som berövats oss." (s 304)

"Ibland älskar vi inte med något annat än hoppet. Ibland gråter vi med allt utom tårar. Till slut är detta det enda som finns kvar: kärleken och dess plikter, sorgen och dess sanning. Till slut har vi inget annat än detta - att hålla ut till gryningen." (s 350)

Ur Shantaram, Gregory David Roberts.

De här styckena fångade min uppmärksamhet ikväll. Av något skäl känns de passande.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Shantaram, Gregory David Roberts