Sömn

Jag är avundsjuk på alla er som kan sova en hel natt ostörd och sedan vakna utvilad. Det är nog den största lyxen som finns. Själv får jag få nätter då jag sover åtta timmar i sträck. Jag vaknar lätt, vrider och vänder på mig och det tar alltid en stund att somna om. För att inte tala om de timmar det tar mig att somna. Igår lade jag mig i sängen klockan ett men somnade inte förrän vid fyra skulle jag tro. Hann läsa ett par hundra sidor ur Shantaram.

Det sista jag läste i boken handlade om hur huvudpersonen träffade en gammal vän han trott varit död. Det fick mig självklart tänka på brorsan och hur jävla orättvist det är att han är borta. Så jag somnade med hela kudden blöt av tårar. För det mesta märker man inte sorgen. Men den finns där. Och när den kommer upp till ytan finns det inget som stoppar den. Men gråta ut var tydligen vad jag behövde.

Det här är den P-O jag minns. Med hundarna och den där fula mössan. Bilden är tagen av Emma Wikström som haft mycket mer tid med P-O på jobbet än jag. Avundsjuka är bara förnamnet.

Sedan fick jag en sån underbar nattsömn. Vaknade visserligen riktigt sent, klockan ett, men så här utvilad har jag nog inte varit på flera månader. Så dagen har spenderats med att städa upp i vardagsrummet. På måndag är det jag som tvingar älsklingen att hjälpa mig med allt skräp till soptippen. Jag har en känsla av att det blir ett par vändor.