Det bästa med Allhelgona-helgen är inte maskeradfester och godis. Det är kyrkogårdarna. Att gå in på en kyrkogård i mörket den här helgen är underbart. På i stort sett alla gravar lyser ljus, på en del gravar finns hela horder med levande ljus.
Tände själv två ljus på brorsans grav, ett för mig och ett för mamma som inte bor här i stan längre. P-O ligger på Poikkijärvis kyrkogård och det är en särskilt mysig kyrkogård. Mysig är väl kanske inte ett vanligt ord att använda i det här sammanhanget, men det passar perfekt.
Vanligtvis hittar jag styrka av att besöka brorsan, men inte idag. Bilresan dit var jättejobbig. Alla de där jobbiga känslorna kom tillbaka. Meningslösheten, sorgen och saknaden. Tror inte att jag någonsin kommer att komma helt över det. En 20-åring ska aldrig behöva åka till sin brors grav! Han var ju på bättringsvägen. Ett helt nytt liv fanns framför honom, varför just då?
För det mesta kan jag acceptera meningslösheten i världen. Idag var det svårt.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, allhelgona, familj
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar