Att leva på socialbidrag är inte lätt. Men det är egentligen inte den minimala summan som gör det. Det är faktumet att man inte har några sparpengar alls att falla tillbaka på. När jag fyllde 18 år fick jag kontrollen över pengar mina föräldrar sparat ihop till mig. De där pengarna har räckt tills jag var 23 år. Jag har tagit pengar när jag behövt och fyllt på när jag kunnat. De pengarna betalade min utbildning till hundmassör. De möjliggjorde att jag kunde flytta hemifrån (för andra gången) när jag var 19 år och inte berättigad ens socialbidrag. Ett år hankade jag mig fram på extraarbete och ekonomin gick inte ihop en enda månad. Utan de där pengarna hade jag inte klarat det.
Nu saknar jag de där pengarna. Jag saknar tryggheten som följer med att ha flera tusen kronor på kontot. Pengar som man inte behöver röra för att leva. Pengar som inte används till den där snygga soffan man tittat på, om inte den där soffan verkligen behövs. Pengar som gör att jag med gott samvete kan betala försäkringspremier och veterinärräkningar för hundarnas skull.
Alla som känner mig vet att jag hatar att låna pengar. Jag gruvar mig för den där frågan i flera veckor, tills jag inte har något val längre. För tack vare de där pengarna har jag aldrig behövt låna pengar från mina föräldrar. Det är som att gå tillbaka i utvecklingen istället för framåt. Men det är väl vad hela det här året har gått ut på. Att inte bara stå still, utan att gå tillbaka. Tyvärr känns det som om varje försök till steg framåt belönas med att jag fastnar ännu mer. Mitt liv är som kvicksand.
Läs även andra bloggares åsikter om pengar
Jag vet inte riktigt om jag förstod vad du menar, det är knappast så att man käkar ute varje dag när man har lite pengar, det säger väl sig självt i guess.
SvaraRaderaJag förstår hur du menar. Jag har själv levt på mindre än vad man kan överleva på... på många sätt kan man lära sig leva med lite pengar, men att ständigt behöva kämpa för att få det att gå runt är ingen höjdare.
SvaraRadera