När man väntar på sitt första barn tror jag att de flesta är lite rädda. För förlossning och om man ska få ett friskt barn. För mobbing i skolåldern eller rent allmänt hur man ska klara av allt nytt ansvar. Klarar man att uppfostra ett barn till en bra människa?
Själv är jag mest rädd för att förklara mina ärriga armar. Självskadebeteende är något som smittar. Och även om jag inte skär mig längre så finns det rätt tydliga bevis på mina tidigare aktiviteter. Hur förklarar jag varför jag gjorde det samtidigt som jag inte ger barnet idéer? En del av mig vill inte alls säga något. Men det tror jag skulle vara värre på sikt. Det går inte att tiga ihjäl problem. Och om mitt barn ärver min tunga tonårstid så måste jag kunna prata med honom/henne. Ibland tänker jag på vad som hade hänt i mitt liv om jag och mina föräldrar hade haft en relation så att jag verkligen kunnat ventilera mina känsor hos dem. Men har man själv inte varit där är det svårt att förstå. Och jag har åtminstone haft föräldrar som jag vetat älskat mig över allt annat.
När det kommer till kritan är det nog ändå det största en förälder kan ge sitt barn - en oöverstiglig känsla av att det finns två (eller en) personer som älskar den man är. Jag har bra förebilder. Så det ska nog gå bra.
torsdag 21 oktober 2010
onsdag 6 oktober 2010
Läskig vattengympa
Vattengympan gick bra. Vi var nästan dubbelt så många idag som förra gången. Ändå blev det inte trångt i lilla poolen. Konstigt.
Men det är lite jobbigt att vara där med alla andra gravida. Det blir mycket mer verkligt då. Jag är liksom inte bara en tjockis, jag är som dem. Med en liten en i magen. En liten en som relativt snart ska komma ut. Som jag måste trycka ut genom ett anmärkningsvärt litet hål. Det känns osäkert och rätt onaturligt.
Där, i 34-gradigt vatten, blir jag plötsligt lite rädd för förlossning och värkar. Ledande barnmorska ber oss slappna av och istället för att leda in oss i en glänta i skogen tvingar hon oss att tänka på värkar. Kanske inte behöver tillägga att just den avslappningsdelen inte fungerar särskilt bra för mig. Jag ser fram emot att bli av med magen, men inte värkar och smärta. Fan, jag ser ju inte ens fram emot att få hålla barnet än. Det är alldeles för abstrakt. Att jag skulle bli mamma. Mer som en sjuk dröm än något som faktiskt håller på att hända.
En del av mig är lite rädd att jag kommer bli en dålig mamma för att jag inte längtar. Något säger mig att jag borde längta. Att väntan borde vara outhärdlig. Som den är när man väntar på en valp. En annan del försäkrar mig att det kommer ordna sig. Jag kommer gilla att vara mamma. Jag kommer ta på mig ansvaret och klara det med bravur.
Det återstår väl bara att se.
Men det är lite jobbigt att vara där med alla andra gravida. Det blir mycket mer verkligt då. Jag är liksom inte bara en tjockis, jag är som dem. Med en liten en i magen. En liten en som relativt snart ska komma ut. Som jag måste trycka ut genom ett anmärkningsvärt litet hål. Det känns osäkert och rätt onaturligt.
Där, i 34-gradigt vatten, blir jag plötsligt lite rädd för förlossning och värkar. Ledande barnmorska ber oss slappna av och istället för att leda in oss i en glänta i skogen tvingar hon oss att tänka på värkar. Kanske inte behöver tillägga att just den avslappningsdelen inte fungerar särskilt bra för mig. Jag ser fram emot att bli av med magen, men inte värkar och smärta. Fan, jag ser ju inte ens fram emot att få hålla barnet än. Det är alldeles för abstrakt. Att jag skulle bli mamma. Mer som en sjuk dröm än något som faktiskt håller på att hända.
En del av mig är lite rädd att jag kommer bli en dålig mamma för att jag inte längtar. Något säger mig att jag borde längta. Att väntan borde vara outhärdlig. Som den är när man väntar på en valp. En annan del försäkrar mig att det kommer ordna sig. Jag kommer gilla att vara mamma. Jag kommer ta på mig ansvaret och klara det med bravur.
Det återstår väl bara att se.
söndag 3 oktober 2010
Lyckliga tanke
Finns det något bättre än att se sina hundar springa runt som galningar? Inte för mig. Just nu sörjer jag för att jag inte har nån fin bild på just det. Men det är inte lätt att fånga två tokiga huskys på samma bild. Åtminstone inte för mig.
lördag 2 oktober 2010
Å så var vi där igen...
Återigen fick jag se en debatt på TV (tv4) där någon vill förbjuda "kamphundar". För det första - jag vill också förbjuda kamphundar. Dvs. sådana hundar som används till att slåss mot andra hundar eller djur för människors nöje, eller de hundar som används som vapen mot människor. Men när man ger sig in i rasdebatten - vilka hundraser som ska räknas som kamphundar - då är man ute på djupt och okunnigt vatten. De allra flesta med sk. kamphundraser är alldeles utmärkta hundägare. Vad många inte vet är att just de raserna som framavlats för kamp (långt tillbaka i tiden) är väldigt bra familjehundar. Ibland kan jag tänka att de faktiskt är mer lämpade i en barnfamilj än t.ex. taxen. För även om taxen kan vara en mycket trevlig hund så är den lika ofta rätt otrevlig. De flesta taxar jag träffat har inte lätt att anpassa sig till alla nya människor eller omgivningar.
Men det jag blir mest förbannad på är den irrationella hundrädslan som tydligen ska styra samhället. Visst, man kan vara rädd för hundar, det är en legitim känsla. Men ska resten av samhället anpassa sig efter det? Många kvinnor är rädda för att bli våldtagna på kvällarna, en del vågar inte ens gå ut när det är mörkt. Ska vi då förbjuda alla män att gå ut när det blivit mörkt? Nej. Det vore dumt. Lika dumt är det att förbjuda en hel hundras för att en liten grupp människor är rädda för just den rasen.
Var lite smarta och agera snabbare mot de oansvariga hundägare som har problemhundar, avsett ras, istället för att döma ut ett antal raser. Tyvärr håller jag inte heller med om metoden att avliva hundar för minsta lilla. Det måste finnas bättre sätt att ta hand om hundar som t.ex. bitit någon.
Men det jag blir mest förbannad på är den irrationella hundrädslan som tydligen ska styra samhället. Visst, man kan vara rädd för hundar, det är en legitim känsla. Men ska resten av samhället anpassa sig efter det? Många kvinnor är rädda för att bli våldtagna på kvällarna, en del vågar inte ens gå ut när det är mörkt. Ska vi då förbjuda alla män att gå ut när det blivit mörkt? Nej. Det vore dumt. Lika dumt är det att förbjuda en hel hundras för att en liten grupp människor är rädda för just den rasen.
Var lite smarta och agera snabbare mot de oansvariga hundägare som har problemhundar, avsett ras, istället för att döma ut ett antal raser. Tyvärr håller jag inte heller med om metoden att avliva hundar för minsta lilla. Det måste finnas bättre sätt att ta hand om hundar som t.ex. bitit någon.
onsdag 22 september 2010
Jag blir galen på idioterna!!!
Sverigedemokraterna blir inte mobbade av de andra partierna! Högern får diskutera med vilket parti de vill om eventuell regeringsbildning. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är inte heller aktuella för samtal. Att Sverigedemokraterna inte heller är det är väl fan inte konstigt. De är rasister för fan! Det är genom att INTE prata regeringsbildning med SD som de tar sitt ansvar. Jimmy Åkesson borde vilja prata politik istället för att spela offer.
Nu verkar det inte vara populärt längre att beskriva just Sverigedemokraterna som rasister. Själva kallar de sig nationalister, vilket betyder i stort sett samma sak men låter finare. Vad kallar man någon som vill verka för ett etniskt homogent samhälle? Rasist! Fan, inte ens min lilla familj är önskvärd i Sverigedemokraternas Sverige. Mitt barn kommer inte vara 100% etniskt svenskt. Enligt SDs partiprogram är sånna som min sambo och mitt barn människor som gör samhället instabilt (!) bara genom sin etnicitet. Att de inte gör en fluga förnär och bidrar till samhället som alla andra hör tydligen inte hit.
Dessutom vill SD arbeta för att sänka antalet aborter i Sverige. Vilket kan låta hedervärt. Varje medicinskt ingrepp som inte behöver göras är väl bra. Men när de samtidigt vill betona ansvarsfullhet i sex- och samlevnadsundervisningen blir det hela plötsligt läskigare. I USA har man den inställningen i många skolor. De har också stora problem med tonårsgraviditeter. Vill vi verkligen byta ut aborter mot oönskade graviditeter? Nej! Hellre många aborter än många unga mödrar som egentligen inte är redo. Vi måste slå vakt om hur accepterat abort är i vårt samhälle. Det ska vara lätt att bestämma sig för och göra abort i de tidiga graviditetsveckorna! Ingen kvinna ska behöva känna att hon gör ett kontroversiellt val, oavsett om hon väljer att behålla eller abortera fostret.
Och jag tänker inte ens gå in på deras sjuka, och extremt exkluderande, familjesyn.
Så. Nu är det ute. För stunden i alla fall.
Nu verkar det inte vara populärt längre att beskriva just Sverigedemokraterna som rasister. Själva kallar de sig nationalister, vilket betyder i stort sett samma sak men låter finare. Vad kallar man någon som vill verka för ett etniskt homogent samhälle? Rasist! Fan, inte ens min lilla familj är önskvärd i Sverigedemokraternas Sverige. Mitt barn kommer inte vara 100% etniskt svenskt. Enligt SDs partiprogram är sånna som min sambo och mitt barn människor som gör samhället instabilt (!) bara genom sin etnicitet. Att de inte gör en fluga förnär och bidrar till samhället som alla andra hör tydligen inte hit.
Dessutom vill SD arbeta för att sänka antalet aborter i Sverige. Vilket kan låta hedervärt. Varje medicinskt ingrepp som inte behöver göras är väl bra. Men när de samtidigt vill betona ansvarsfullhet i sex- och samlevnadsundervisningen blir det hela plötsligt läskigare. I USA har man den inställningen i många skolor. De har också stora problem med tonårsgraviditeter. Vill vi verkligen byta ut aborter mot oönskade graviditeter? Nej! Hellre många aborter än många unga mödrar som egentligen inte är redo. Vi måste slå vakt om hur accepterat abort är i vårt samhälle. Det ska vara lätt att bestämma sig för och göra abort i de tidiga graviditetsveckorna! Ingen kvinna ska behöva känna att hon gör ett kontroversiellt val, oavsett om hon väljer att behålla eller abortera fostret.
Och jag tänker inte ens gå in på deras sjuka, och extremt exkluderande, familjesyn.
Så. Nu är det ute. För stunden i alla fall.
onsdag 15 september 2010
Ja, där ser man
Ja, där ser man. Mina tuttar som inte ens fanns på 70-talet.... och det där om att fokusera på den inre glädjen kämpar jag verkligen med just nu. Men när allt verkar rasa runt omkring en så är det inte så mycket man kan göra annat än att fokusera på de saker som är bra.
fredag 9 juli 2010
Härlig sommardag
Efter en helt sänkt vecka tog jag mig äntligen till skolan idag. Sedan tog jag en runda på stan med en kompis. Helt underbart väder men det bästa är nog att få känna att man gjort sitt, varit där man skulle varit (skolan) istället för att vara hemma. Att vara sjukskriven så mycket har fått mig att hata det mer än något annat. Känner mig misslyckad och mår alltid dåligt av att vara hemma, även om det alltid är något som är nödvändigt. Därför att första dagen tillbaka så fantastisk. Då släpper alla de dåliga känslorna och jag blir fri igen.
Medan jag var i skolan hade jag hundarna i bilen. Med all den (rättmätiga) skräckpropaganda som alltid kommer fram på sommrarna om att hunden kommer dö om man lämnar den i bilen så känns det alltid lite olustigt att ha de där. Även om jag vet att mina hundar mår 100 % bra i bilen så känns det väldigt utsatt. Som om andra människor tänker att jag är en hemsk hundägare för att jag gör det valet. Men jag lovar. Lämnar jag mina hundar i bilen när det är varmt så ligger de ihoprullade. Hela bilen är i skugga och ingen flåsar.
Jag skulle aldrig påstå att jag är världens bästa hundägare hela tiden. Men jag är inte så korkad att jag skulle låta min hund dö av värmeslag i en bil. Så man kan faktiskt lämna hundar ensamma i bilen på sommaren. Så länge man tar ansvar för det också.
Medan jag var i skolan hade jag hundarna i bilen. Med all den (rättmätiga) skräckpropaganda som alltid kommer fram på sommrarna om att hunden kommer dö om man lämnar den i bilen så känns det alltid lite olustigt att ha de där. Även om jag vet att mina hundar mår 100 % bra i bilen så känns det väldigt utsatt. Som om andra människor tänker att jag är en hemsk hundägare för att jag gör det valet. Men jag lovar. Lämnar jag mina hundar i bilen när det är varmt så ligger de ihoprullade. Hela bilen är i skugga och ingen flåsar.
Jag skulle aldrig påstå att jag är världens bästa hundägare hela tiden. Men jag är inte så korkad att jag skulle låta min hund dö av värmeslag i en bil. Så man kan faktiskt lämna hundar ensamma i bilen på sommaren. Så länge man tar ansvar för det också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)