LEVA i FLOCK

rädd rädd rädd

2010-10-21T23:59:00.000+02:00

När man väntar på sitt första barn tror jag att de flesta är lite rädda. För förlossning och om man ska få ett friskt barn. För mobbing i skolåldern eller rent allmänt hur man ska klara av allt nytt ansvar. Klarar man att uppfostra ett barn till en bra människa?

Själv är jag mest rädd för att förklara mina ärriga armar. Självskadebeteende är något som smittar. Och även om jag inte skär mig längre så finns det rätt tydliga bevis på mina tidigare aktiviteter. Hur förklarar jag varför jag gjorde det samtidigt som jag inte ger barnet idéer? En del av mig vill inte alls säga något. Men det tror jag skulle vara värre på sikt. Det går inte att tiga ihjäl problem. Och om mitt barn ärver min tunga tonårstid så måste jag kunna prata med honom/henne. Ibland tänker jag på vad som hade hänt i mitt liv om jag och mina föräldrar hade haft en relation så att jag verkligen kunnat ventilera mina känsor hos dem. Men har man själv inte varit där är det svårt att förstå. Och jag har åtminstone haft föräldrar som jag vetat älskat mig över allt annat.

När det kommer till kritan är det nog ändå det största en förälder kan ge sitt barn - en oöverstiglig känsla av att det finns två (eller en) personer som älskar den man är. Jag har bra förebilder. Så det ska nog gå bra.

Läskig vattengympa

2010-10-06T01:43:00.000+02:00

Vattengympan gick bra. Vi var nästan dubbelt så många idag som förra gången. Ändå blev det inte trångt i lilla poolen. Konstigt.

Men det är lite jobbigt att vara där med alla andra gravida. Det blir mycket mer verkligt då. Jag är liksom inte bara en tjockis, jag är som dem. Med en liten en i magen. En liten en som relativt snart ska komma ut. Som jag måste trycka ut genom ett anmärkningsvärt litet hål. Det känns osäkert och rätt onaturligt.

Där, i 34-gradigt vatten, blir jag plötsligt lite rädd för förlossning och värkar. Ledande barnmorska ber oss slappna av och istället för att leda in oss i en glänta i skogen tvingar hon oss att tänka på värkar. Kanske inte behöver tillägga att just den avslappningsdelen inte fungerar särskilt bra för mig. Jag ser fram emot att bli av med magen, men inte värkar och smärta. Fan, jag ser ju inte ens fram emot att få hålla barnet än. Det är alldeles för abstrakt. Att jag skulle bli mamma. Mer som en sjuk dröm än något som faktiskt håller på att hända.

En del av mig är lite rädd att jag kommer bli en dålig mamma för att jag inte längtar. Något säger mig att jag borde längta. Att väntan borde vara outhärdlig. Som den är när man väntar på en valp. En annan del försäkrar mig att det kommer ordna sig. Jag kommer gilla att vara mamma. Jag kommer ta på mig ansvaret och klara det med bravur.

Det återstår väl bara att se.

Lyckliga tanke

2010-10-03T00:20:00.000+02:00

Finns det något bättre än att se sina hundar springa runt som galningar? Inte för mig. Just nu sörjer jag för att jag inte har nån fin bild på just det. Men det är inte lätt att fånga två tokiga huskys på samma bild. Åtminstone inte för mig.

Å så var vi där igen...

2010-10-02T15:26:00.001+02:00

Återigen fick jag se en debatt på TV (tv4) där någon vill förbjuda "kamphundar". För det första - jag vill också förbjuda kamphundar. Dvs. sådana hundar som används till att slåss mot andra hundar eller djur för människors nöje, eller de hundar som används som vapen mot människor. Men när man ger sig in i rasdebatten - vilka hundraser som ska räknas som kamphundar - då är man ute på djupt och okunnigt vatten. De allra flesta med sk. kamphundraser är alldeles utmärkta hundägare. Vad många inte vet är att just de raserna som framavlats för kamp (långt tillbaka i tiden) är väldigt bra familjehundar. Ibland kan jag tänka att de faktiskt är mer lämpade i en barnfamilj än t.ex. taxen. För även om taxen kan vara en mycket trevlig hund så är den lika ofta rätt otrevlig. De flesta taxar jag träffat har inte lätt att anpassa sig till alla nya människor eller omgivningar.

Men det jag blir mest förbannad på är den irrationella hundrädslan som tydligen ska styra samhället. Visst, man kan vara rädd för hundar, det är en legitim känsla. Men ska resten av samhället anpassa sig efter det? Många kvinnor är rädda för att bli våldtagna på kvällarna, en del vågar inte ens gå ut när det är mörkt. Ska vi då förbjuda alla män att gå ut när det blivit mörkt? Nej. Det vore dumt. Lika dumt är det att förbjuda en hel hundras för att en liten grupp människor är rädda för just den rasen.

Var lite smarta och agera snabbare mot de oansvariga hundägare som har problemhundar, avsett ras, istället för att döma ut ett antal raser. Tyvärr håller jag inte heller med om metoden att avliva hundar för minsta lilla. Det måste finnas bättre sätt att ta hand om hundar som t.ex. bitit någon.

Jag blir galen på idioterna!!!

2010-09-22T15:57:00.002+02:00

Sverigedemokraterna blir inte mobbade av de andra partierna! Högern får diskutera med vilket parti de vill om eventuell regeringsbildning. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är inte heller aktuella för samtal. Att Sverigedemokraterna inte heller är det är väl fan inte konstigt. De är rasister för fan! Det är genom att INTE prata regeringsbildning med SD som de tar sitt ansvar. Jimmy Åkesson borde vilja prata politik istället för att spela offer.

Nu verkar det inte vara populärt längre att beskriva just Sverigedemokraterna som rasister. Själva kallar de sig nationalister, vilket betyder i stort sett samma sak men låter finare. Vad kallar man någon som vill verka för ett etniskt homogent samhälle? Rasist! Fan, inte ens min lilla familj är önskvärd i Sverigedemokraternas Sverige. Mitt barn kommer inte vara 100% etniskt svenskt. Enligt SDs partiprogram är sånna som min sambo och mitt barn människor som gör samhället instabilt (!) bara genom sin etnicitet. Att de inte gör en fluga förnär och bidrar till samhället som alla andra hör tydligen inte hit.

Dessutom vill SD arbeta för att sänka antalet aborter i Sverige. Vilket kan låta hedervärt. Varje medicinskt ingrepp som inte behöver göras är väl bra. Men när de samtidigt vill betona ansvarsfullhet i sex- och samlevnadsundervisningen blir det hela plötsligt läskigare. I USA har man den inställningen i många skolor. De har också stora problem med tonårsgraviditeter. Vill vi verkligen byta ut aborter mot oönskade graviditeter? Nej! Hellre många aborter än många unga mödrar som egentligen inte är redo. Vi måste slå vakt om hur accepterat abort är i vårt samhälle. Det ska vara lätt att bestämma sig för och göra abort i de tidiga graviditetsveckorna! Ingen kvinna ska behöva känna att hon gör ett kontroversiellt val, oavsett om hon väljer att behålla eller abortera fostret.

Och jag tänker inte ens gå in på deras sjuka, och extremt exkluderande, familjesyn.

Så. Nu är det ute. För stunden i alla fall.

Ja, där ser man

2010-09-15T01:23:00.000+02:00

Du är sjuttiotalstutten!

Vilken BH-typ är du?

Ja, där ser man. Mina tuttar som inte ens fanns på 70-talet.... och det där om att fokusera på den inre glädjen kämpar jag verkligen med just nu. Men när allt verkar rasa runt omkring en så är det inte så mycket man kan göra annat än att fokusera på de saker som är bra.

Härlig sommardag

2010-07-09T17:18:00.000+02:00

Efter en helt sänkt vecka tog jag mig äntligen till skolan idag. Sedan tog jag en runda på stan med en kompis. Helt underbart väder men det bästa är nog att få känna att man gjort sitt, varit där man skulle varit (skolan) istället för att vara hemma. Att vara sjukskriven så mycket har fått mig att hata det mer än något annat. Känner mig misslyckad och mår alltid dåligt av att vara hemma, även om det alltid är något som är nödvändigt. Därför att första dagen tillbaka så fantastisk. Då släpper alla de dåliga känslorna och jag blir fri igen.

Medan jag var i skolan hade jag hundarna i bilen. Med all den (rättmätiga) skräckpropaganda som alltid kommer fram på sommrarna om att hunden kommer dö om man lämnar den i bilen så känns det alltid lite olustigt att ha de där. Även om jag vet att mina hundar mår 100 % bra i bilen så känns det väldigt utsatt. Som om andra människor tänker att jag är en hemsk hundägare för att jag gör det valet. Men jag lovar. Lämnar jag mina hundar i bilen när det är varmt så ligger de ihoprullade. Hela bilen är i skugga och ingen flåsar.

Jag skulle aldrig påstå att jag är världens bästa hundägare hela tiden. Men jag är inte så korkad att jag skulle låta min hund dö av värmeslag i en bil. Så man kan faktiskt lämna hundar ensamma i bilen på sommaren. Så länge man tar ansvar för det också.

Jag MÅSTE flytta!

2010-07-03T14:58:00.000+02:00

Efter en lång och mödosam diskussion med älsklingen igår kväll blev det uppenbart att jag är väldigt ensam. Ingen i min omedelbara omgivning kallar sig feminist. När det gäller mina kunskaper (för det handlar inte om åsikter) på området är de helt ointresserade. De är helt nöjda med att kvinnor gör hemarbete, tar hand om barn och lönearbetar medan männen lönearbetar för att sedan komma hem och kräva mat på bordet. Ingen tycker att det ger kvinnor en sämre livskvalité att ständigt vara rädda för våldtäkt så fort mörkret sänker sig. De tycker jag är dum när jag vägrar vara rädd. De tycker jag är konstig när jag säger att man inte kan förvänta sig fredade nätter bara för att man själv jobbar och partnern är föräldraledig. Och mest provocerande verkar det vara att jag inte har några som helst problem att klä min eventuellt framtida son i klänning.

Jag vet att jag är bitter. Och att jag alldeles för ofta blir förbannad på människor med helt andra åsikter än mig. Men det gäller mitt liv. Jag tycker jag har rätt att vara bitter, eller åtminstone uttrycka mig så om det är så jag känner. Det är orättvist! Nu har det gått så långt att jag faktiskt inte vill vara kvinna längre. Till stor del beror det på att jag är ensam. Det finns ingen jag kan vända mig till som förstår hur genomgående könsmaktssystemet påverkar oss alla. Det finns ingen att avreagera sin ilska med.

Jag måste helt enkelt flytta till Umeå. Semester för mig vore att läsa Makt och Kön på Umeå Universitet. Att få känna den där totala samhörigheten är så befriande. Den där samhörigheten som bara kan uppnås när alla i rummet lever i samma värld. När alla i rummet vägrar bortse från verkligheten och förstår hur invecklat problemet är. Tills jag får den möjligheten får jag sitta här i gruvstaden mitt i okunnighetens mecka och drömma mig bort.

(Föresten menar jag inte att alla jag känner är dumma. Ni är fantastiska människor! Tyvärr finns det ingen som förstår mig på det här området.)

16+6

2010-07-02T11:57:00.001+02:00

Imorgon går jag (eller egentligen bebisen) in i vecka 17. Det verkar nu vara meningen att jag ska känna av den lilla saken. Kan inte påstå att jag ser fram emot att bli sparkad innifrån. Det ska dock bli roligt att känna att det faktiskt är någon därinne. Hittills hade jag ju lika gärna kunnat ha en tumör.

Magen känns som en ballong som kan sprängas när som helst och det har börjat dra i bäcken och magmuskler. Kan inte påstå att det är skönt, men jag vet inte om jag kan skylla på bebisen än. Vet inte om den är nog stor att kunna påverka mig så.

Om jag ens har något i magen. Än har ju barnmorskan inte gjort ett piss förutom att ta blod och snacka skit. Nu är det lite mer än en vecka kvar till ultraljudet och jag önskar att det var imorgon. Äntligen något slags bevis på om det är en unge, och helst en frisk sådan. Men jag hade hellre haft ultraljudet innan v 18 för om det skulle vara nått fel på ungen måste jag ha Socialstyrelsens godkännande för att ta bort det. Bara ännu en onödig sak som jag egentligen inte borde tänka på.

Glad midsommar!!!

2010-06-26T16:12:00.001+02:00

Midsommarafton erbjöd mig inte särskilt mycket. Bara en långpromenad med hundar och älskling och ett alldeles för långt och enformigt samtal med en full granne. Hade inte hundarna gillat honom så mycket så hade jag aldrig stannat så länge. Men de kan behöva socialiseras lite med nya människor så de uppför sig. Det är skönt med huskys nu på sommaren. Deras energi dras ner så långt det är möjligt och de blir nästan som vanliga hundar som nöjer sig med koppelpromenader. Därför passar jag på att träna just det på varma dagar.

Misstankarna att Noname har något fel på synen blir starkare och starkare för varje månad. Hon rör sig inte som vanligt och är mer orolig och svårhanterlig än hon någonsin varit. Att hon dessutom börjar bli skällig på okända hundar får mig att tro att hon av något skäl blivit mer osäker. Än har hon inte sprungit in i något så synen kan inte vara särskilt dålig. Kanske kan den ändå vara nog dålig för att störa henne. Eller så är det hennes pålagringar i lederna som börjat göra mer ont och kanske är det det som gör henne konstig. Än mår hon ändå bra, och vad kan man förvänta sig av en 11-årig tant?

Min snygga gamling med sina gremling-öron.

Nya tider

2010-06-25T12:17:00.001+02:00

På måndag börjar jag en serviceinriktad utbildning i Arbetsförmedlingens regi. Låter som att det ska passa mig som handen i handsken. Förutom att tydligen lokalvård är en del. Om vi bortser från att jag redan jobbat som städare i flera år så är hela skälet till att jag går utbildningen att hitta ett jobb som inte innehåller städning. Min kropp orkar inte. Med lite tur får jag hoppa över den delen men jag har en känsla av att det inte kommer bli så. Som tur är har jag världens bästa förmedlare på AF så de kanske kan hjälpa mig att få slippa.

Det kommer att gå bra. Och det bästa med allt är att utbildningen slutar precis i slutet av november och bebisen är ju planerad till mitten på december. Så håller jag mig bara i någorlunda gott skick så borde jag kunna slutföra.

Jag vet inte om det är livmodern jag känner men jag hoppas det för annars har jag en stenhård klump i magen som inte varit där förut. Jag säger bara, alien.

Torsdag 24 juni 2010

2010-06-24T13:09:00.000+02:00

Allvarligt. Är människor så här dumma i dagens samhälle?

En mamma som menar att människor i andra länder (läs: araber och afrikaner) löser sina problem genom att skjuta människor när de är arg på någon. Dum-morsan måste därför gå hem till sina barn och varna de för de flyktingbarn som kommunen (äntligen) ska ta emot. Och sedan har hon mage att mena att hon inte vill göra sina barn till små rasister.

Min inre pedagogiska förälder kryper fram och jag vill bara ta dum-morsan i famnen och förklara för henne. Alla människor är människor. Flyktingar reser från sina länder för att komma undan våld. Inte för att sprida våld till resten av världen. Nog för att vi har våld här också. Jag skulle tro att den vanligaste orsaken för svenskar att döda varandra är just ilska.

Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen. Flyktingar från krig är inte hela människor när de anländer till Sverige. De är skadade av kriget och om de någonsin läker sina sår så lär det åtminstone ta lång tid. Och det är vår uppgift som medmänniskor och samhälle att ge de den tid de behöver. Visst finns det de som klarar sig bra redan från början men jag tror vi ska se på dem som positiva undantag, det är inget vi kan förvänta oss av alla.

Vill man inte ta in flyktingar till Sverige, eller sin egen kommun, är man rasist. Så enkelt är det.

gnäll, gnäll, gnäll...

2010-06-22T18:18:00.000+02:00

Det finns inget jag önskar mer just nu än att vara pigg nog att gå ut på en riktigt lång promenad eller kanske till och med ta båten och åka till en av öarna här omkring. Eller bäst av allt, ta en ridtur på Alma som jag längtat efter hur länge som helst. Men nej. Jag orkar inte. Jag orkade knappt duscha. Av något skäl blir jag svimfärdig av att stå i duschen. Kanske är min fysik så dålig att den inte ens orkar låta mig rengöra mig själv. Men jag orkar ju mocka och det kräver ju åtminstone lite mer muskler. Så antagligen är det bara min kropp som bestämt sig för att tvättning inte är något som behövs. Det är inte första gången min kropp har fel. Den har fel för det mesta faktiskt. Därför är det extra svårt att göra som läkarna säger och följa kroppen. Jag vet ju att den har fel mest hela tiden. Tyvärr måste jag väl bygga upp kroppens självförtroende så att den sedan kan göra någonting rätt och inte skicka smärtsignaler när det inte behövs.

Förlåt för ett väldigt förvirrande inlägg. Jag är på gnälligt humör och då är jag sällan logisk.

Naturligt? Bull-shit!

2010-06-22T01:15:00.000+02:00

Vad tänker Veronika på när inget annat absolut kräver min uppmärksamhet? Förlossning eller amning. Enkelt, tråkigt men nödvändigt.

Amningen vet jag fortfarande inte hur jag ska göra med så det får jag väl avhandla vid ett senare datum (eller snarare ett flertal senare datum).

Förlossningen däremot. Vad är det för sinnessjuka människor som tycker att det är naturligt att bära och föda barn?! Någon borde informera de om en liten film som heter ALIEN och efter att de sett den kan de ju uttala sig hur naturligt det är att en annan varelse växer innuti en för att sedan bestämma sig för att bryta sig ut en vacker dag. Den enda skillnaden är väl att de onda människobarnen inte ens kan ta sig ut för egen maskin som utomjordingarna, nej då, kvinnan måste trycka ut dem med muskelkraft. För att inte tala om att människobarnen sedan fortsätter att vara iglar på värden (kvinnan) genom att begära amning. Ok, om jag hade burit på en alien hade jag dött när den är färdig med mig och eftersom jag bor i Sverige är det ju rätt liten chans att det händer med bebisen. Men ändå. Likheterna är alldeles för många för att jag ska känna mig säker.

Nej. Det är inte naturligt för mig att vara gravid. För mig är det naturligt att gå ut med hundar, andas och betala räkningar. Inte att bära en annan växande(!) människa inne i min mage.

Och jag ska ha allt knark som finns på sjukhuset när jag ska föda. Tycker jag har betalat en förlossning redan med all den värk jag går och bär på hela tiden. Nån gång ska jag fan tvinga till mig lite rättvisa från den här världen.

suck

2010-06-21T17:40:00.000+02:00

Eftersom jag är hos mina föräldrar (och vädret var kasst) blev det att sitta nästan hela dagen framför TVn tittandes på bröllopet. Sedan dess har det varit mycket snack bland mina vänner om hur världelöst det är att lägga 100 miljoner på ett bröllop när människor svälter. Och visst, det är sant. Men samtidigt kan jag inte bli förbannad eller ens lite upprörd. Hela kungafamiljen är så beige att jag inte kan säga varken bu eller bä. Förutom att jag stör mig på att de är så jävla mesiga. Säg nåt va!? Ni har ju åsikter, välutbildade och beresta som ni är. Är svenska folket så dumt att vi blint skulle följa vad en kung eller prinsessa säger? Jag vägrar tro det. Och om kungen började uttala sig skulle kanske nog många människor bli så förbannade att vi en gång för alla förändrade vårt statsskick. (Något som ju flera partier har inskrivet i sina partiprogram.)

Så var det sagt.

Nästa måndag startar jag på en utbildning genom Arbetsförmedlingen. Förhoppningsvis leder det till jobb men jag har svårt att tro det, gravid som ingen kommer undgå att jag är. Skulle behöva en solskenshistoria om någon som blivit anställd trots att hon var gravid, så om ni har någon - kom igen!

En bra dag

2010-06-17T23:56:00.000+02:00

För en gångs skull har det hjälpt att kasta ut all min oro i det stora svarta hålet som kallas internet. För första gången sen jag blev gravid har jag kunnat tänka på de positiva saker som hör till med att få barn. Att hålla en liten snusande unge i famnen t.ex. Visserligen är det en syssla jag inte utfört sedan jag var fem år och brorsonen var bebis, men ändå, det kan ju knappast vara plågsamt.

Mitt goda humör kan också bero på att jag är i stugan och fått se mina älsklingar springa benen av sig ute på gården. Det finns få saker som ä så bra som att se ens hundar springa fria. Förhoppningsvis mår jag bra imorgon också så att jag kan ta ut Alma på en tur. Det var så länge sedan jag red sist och fan vad jag längtar. Kanske har också det faktum att jag börjat kolla lägenheter i Umeå hjälpt mig. För första gången på länge har jag orkat vara glad över vad mitt liv faktiskt kan erbjuda.

Nu ska jag vänta på reprisen av Flight of the Concords. Älskade älskade serie.

Tankar som behöver komma ut

2010-06-17T00:24:00.000+02:00

Det finns så många saker som skrämmer mig med att få barn. Att bli bunden till ett hjälplöst litet knytte. Att det ska ändra vårt förhållande helt och hållet. Att jag kommer bli en sån där supertråkig morsa som jag hör talas om hela tiden. Ni vet, en sån som bara pratar om sitt barn. Jag oroar mig för att jag ska bli helt förändrad. Att jag helt plötsligt ska kalla älsklingen för pappa och köpa tonvis av prinsessklänningar alt. peka ut varenda lastbil/traktor/moped och på allvar tro att det är allt min dotter eller son vill ha. Att jag ska ta ut hela barnledigheten för att "det bara blir så" alt. "jag är mamma och vet bäst vad mitt barn behöver".

Jag har ingen erfarenhet av barn. Jag har aldrig tyckt om barn, och gör det fortfarande inte. Det äcklar mig fortfarande att se en mamma som torkar bort barndregel från ungens mun med sin bara hand. Jag är inte det minsta intresserad av alla förberedelser som krävs inför ett barn. Att vara gravid är fortfarande det mest onaturliga som hänt min kropp, oavsett hur många gånger mamma säger att det är naturligt. Amning är inget jag ser fram emot. Kanske är det inte ens något jag vill försöka mig på.

Men mest är jag orolig för att jag kommer få en pälsallergiker till unge och inte kunna ha hundar längre. I min värld finns inget värre öde och jag skulle nog, även om jag kämpade emot det, hata mitt barn för att han/hon tagit ifrån mig mitt liv.

Det känns som att boxen som är mitt livsutrymme krymper för varje sekund som går. Måste göra det och det och det för att det är barnets bästa och det är det enda som spelar roll. Men jag då? Har jag bara blivit en levande inkubator? Dessutom måste jag framföra att min kropp på inget sätt är den bästa platsen för ett foster. Allt för många mediciner pumpas in i mig dagligen och jag äter inte som jag borde.

Med allt det här i åtanke har jag en känsla av att barn är precis vad jag behöver just nu. Jag tror jag kan växa med uppgiften och upptäcka ännu mer av mig själv. Dessutom behöver jag ju inte ta mig igenom det här ensam. Och det här barnet förtjänar att bli fött. Det här barnet har redan fört människor samman och kämpat för sin överlevnad.

Kom igen nu...

2010-06-16T23:46:00.003+02:00

Följ min blogg med bloglovin

Feminister

2010-06-12T16:30:00.000+02:00

Har spenderat morgonen med att söka bloggar med hjälp av ordet feminism. Konstigt nog hittar jag väldigt få bloggare som stolt kallar sig feminister. Däremot hittar jag bland annat Daddys blogg som är direkt kvinnofientlig i sin framtoning. Varför beskriver självutnämnda antifeminister sina bloggar med just ordet feminism? Helt obegripligt för mig.

Ännu mer obegripligt är varför någon som tror på alla människors lika värde inte skulle kalla sig feminist? Jag älskar det ordet. Jag älskar vad det ordet står för. Jag avgudar de kvinnor som ända sedan förra sekelskiftet kämpat, debatterat och gett sina liv för att ge mig, och andra kvinnor, rösträtt, rätt till utbildning och möjlighet att bestämma över mitt eget öde. Däremot föraktar jag människor som är för fega eller oförstående för att förstå ordets värde. Och det faktum att en del inte vill "placera sig i ett fack" är ju bara skrattretande. Alla är vi i fack, oavsett vi vill det eller inte. Alla är vi svenskar, afrikaner, bögar, muslimer eller kvinnor - innan vi är människor. Åtminstone i andras ögon.

Jag håller inte med om allt som alla feminister säger. Det är inte nödvändigt för att kalla sig feminist. Det viktiga är att jag håller med om grundbulten - samhället behandlar kvinnor och män olika och det är något som bör ändras. Och de som inte håller med om det bör hålla sig långt borta från mig.

Lääängesedan

2010-06-11T13:35:00.000+02:00

Mycket har ändrats sedan jag var här sist. Nästan allt är bra. Bebisen i min mage är snart 14 veckor och jag antar att den mår bra. Även om jag gått ner 2 kg sedan jag blev gravid. Inte så konstigt med tanke på hur mycket mat jag fått behålla. Tyvärr lär jag gå upp de kilona och mycket mer. Ser inte fram emot det direkt men äntligen har jag kommit på något bra med att vara gravid. Jag har upptäckt gravidjeans - det skönaste och snyggaste plagget i världen. Jag kommer använda minst ett av paren långt efter jag är av med ungen. Helt perfekt för dagar när jag är svullen i magen.

Dagen ska spenderas på stan. Antagligen tar jag med mig Noname ut och passar på att träna henne bland folk nu när det är mycket studentrelaterade människor på stan. Först måste jag bara få i mig nått så jag slipper så mycket av illamåendet som möjligt.

Update

2010-02-11T22:11:00.000+01:00

Ett tag sedan jag skrev här. Beror på att jag sovit i stort sett konstant hela veckan. Det är bäst att sova när man har ont. Särskilt om man är så lyckligt lottad att man klarar att sova. Som tur är blir jag trött av medicinerna så det löser sig för det mesta. En läkare som aldrig träffat mig har skrivit ut en medicin med lååång lista på biverkningar. Och de flesta var vanliga. Förhoppningsvis märker jag inte så mycket av dem. På något sätt ska den fungera i hjärnan och sänka smärttröskeln. Förhoppningsvis hjälper det för snart blir jag tokig av att sitta hemma.

Äntligen nått bra från stollarna

2010-02-02T13:13:00.000+01:00

Regeringen har äntligen tagit ett bra beslut! Birgitta Ohlsson blir ny EU-minister.

Jag blir lycklig dels för att jag tycker om hennes debattstil och intresse för jämställdhetsfrågor. Men till största del tycker jag att det är en stark signal att ge en gravid kvinna ett sånt stort uppdrag. För att privata företag ska våga anställa gravida måste det finnas välkända exempel. Det här kan mycket väl bli ett sådant exempel.

Särskilt eftersom debatten innan de gav henne uppdraget löd ungefär såhär: "Nej, hon kan inte. Hon är ju gravid och kommer att vara borta hela valrörelsen." Men borde man inte fråga henne då? Vill hon vara hemma med barnet en längre tid eller vill hon vara en del av valrörelsen? Som hon skriver i sin egen blogg så har hon tänkt att vara föräldraledig en månad efter födseln, ungefär samtidigt som folksemestern är, och sedan börja jobba. Jag tycker att det låter som en vettig plan när man är politiker och får barn under ett valår. Om verkligheten kommer se ut så eller om det blir komplikationer av något slag vet man ju inte. Men sånt kan man ju inte planera för heller.

Ne... hurra för Ohlsson!

Friii som en fågel...

2010-01-31T15:10:00.000+01:00

Jag trodde att det skulle vara svårare. Att ångesten och depressionen skulle hitta tillbaka till mig och slå till med full kraft. Men nej.

Under mer än ett år har jag gett allt jag har till vårat förhållande. Även om allt har varit underbart så kanske jag lämnat bort en större del av mig själv än jag borde. Att dessutom ha stressmolnet att inte veta vad som ska hända över mitt huvud har lett till en stor anspänning.

En anspänning som nu släppt. Jag känner mig fri och stark igen. 2010 kommer bli ett bra år. Det känner jag på mig.

Ny början

2010-01-30T19:37:00.000+01:00

Älsklingen är inte längre min älskling och det är bara att börja om. Måste säga att det inte är så svårt som jag trodde. Men just nu är det väldigt skönt att han inte är i landet.

Även om jag älskar honom och inte är arg på honom för att han valt sina föräldrar så litar jag inte på mig själv nog mycket för att träffa honom igen. Min hjärna har alldeles för lätt att glömma och förlåta, men mycket svårt att skiljas från någon jag älskar.

Den tragiska sanningen är att man klarar allt livet utsätter en för.

Burkadebatt

2010-01-27T20:57:00.001+01:00

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har i en debatt enats i missnöje mot burka, det heltäckande klädelsplagget som en liten del av världens muslimska kvinnor bär.

Visst är det bra att de ser kvinnoförtrycket som burkan (och andra klädesregler för kvinnor) är uttryck för. Jag är också väldigt glad för att ingen av de vill driva igenom något förbud. Det skulle bara leda till att de berörda kvinnorna fjättras i hemmet. Något som inte är bra för någon.

Vad jag däremot har svårt för är Reinfeldts inställning att det bara är ute i samhället som burkan inte har en plats. Då känns det mer som att han vill ha ett likriktat Sverige där alla ser ungefär likadana ut. Är det okej med kvinnoförtryck bara det sker innanför stängda dörrar? Bara ingen annan behöver se och höra?

Burkan eller nikaben i sig är inte problemet. Problemet är tankesättet att kvinnan är ansvarig för de reaktioner hon får av män. Problemet är att män har sitt handlingsutymme på bekostnad av kvinnornas. Problemet är att kvinnan ses som en ägodel att värna om. Problemet är att de här tankesätten inte är begränsade till den muslimska kulturen, de är lika mycket en del av den svenska.

Blåsig dag

2010-01-26T22:25:00.000+01:00

När till och med hundarna vill in i stort sett på en gång man kommit ut så blåser det. Gick fan inte ens att gå med ansiktet vänt mot blåsten. Så det blev ingen långpromenad idag. Skulle väl i och för sig gått bra att gå i vindriktningen. Men hur tar man sig hem då?

Istället har jag varit hemma och läst om en gigantisk björn med antenn på skallen. Ja, sci-fi kan vara väldigt absurdt ibland.

Sköna söndag

2010-01-24T14:31:00.000+01:00

Måste säga att jag är orolig över min vikt som verkar rasa just nu. Och det värsta är nog att skälen är alldeles uppenbara. Jag äter inte som jag borde. Alldeles på tok för lite.

Säkert finns det många där ute som tycker att det är ett icke-problem. Det är väl bara att köpa hem en massa god mat och svulla? Nja, inte riktigt. Vad jag än lagar så vänder det sig i magen. Som om kroppen inte vill ha någon mat alls. Trots att den samtidigt skriker efter det.

Jag vet inte. Säkert är det stress som är största orsaken. Oron och ångesten gör ju lätt att magen knyter sig. Tyvärr verkar det inte som om den här tortyren har något slut i sikte.

Det är bara att tänka positivt och kämpa vidare. Inget blir bättre av att jag stannar i sängen och mår dåligt. Som tur är har kroppen tillåtit långpromenader med hundarna större delen av den senaste veckan. Det är så skönt att låta kroppen hitta och förbruka en del av sin energi.

Nu blir det ett till försök med potatis, pölsa och rödbetor.... mmm...

Fan...

2010-01-23T01:07:00.000+01:00

... att en sån här tråkig text kan få en att gråta. Bara för att jag känner igen mig så mycket. Ska definitivt insistera på att de gör test för fibromyalgi nästa gång jag går till läkaren.

Sverige ligger tydligen mellan två hundhatande länder...

2010-01-22T21:37:00.000+01:00

Läs om Majlo. En amstaff som suttit inspärrad i nästan ett år. Helt i onödan. Ägarna flyttade till Norge och tog med sig sin hund. Tyvärr är rasen amstaff förbjuden där (jävla rasister) och medan familjen var borta hämtade polisen hunden. Samtidigt lämnade de en lapp att hunden skulle avlivas inom 2 veckor. Det var i februari 2009! Sedan dess har familjen inte sett eller hört något om sin hund. Hur som helst så överklagade de beslutet och har vunnit i två instanser. Högsta domstolen vägrar ta upp målet. Förhoppninsvis får de nu ta med sig hunden till Sverige.

Så om ni trodde att polisen i Sverige slösade bort sina resurser. Norska polisen är uppenbarligen värre. Och som om det inte vore nog.

Danska regeringen vill förbjuda dessa 14 raser:
- Dogo argentino

- Amerikansk staffordshire terrier
- Fila brasileiro
- Boerboel
- Kangal
- Centralasiatisk ovtcharka
- Kaukasisk ovtcharka
- Sydrussisk ovtcharka
- Tornjak
- Sarplaninac
- Staffordshire bull Terrier
- Amerikansk bulldog

Att de inte kan lära sig att rasen inte spelar någon roll! Dessutom kan jag nästan lova att det inte är någon av dessa raser som står för de mesta attacker på hundar och människor i Danmark. Det brukar vara hundraser som antas vara sååååå snälla - typ Golden Retriever eller Labrador. Vilket beror på att de flesta tycker att det är helt ok att lämna sådana raser ensamma med barn. Och en sak kan jag lova. Det är ALDRIG 100% säkert att lämna hundar ensamma med barn.

Och Dogo Argentinon som är en sån vacker ras... vill ha...

Bildkälla: DogoArgentinoKlubben

Vill ni må lite bättre efter de här minst sagt upplyftande nyheterna så kan ni ju gå in här och rösta på Sveriges fulaste hund. Schäfrar, nakenhundar och underbett är klart överrepresenterade defekter... (haha!) Men det är mer ett bevis på människors dåliga kameravana än speciellt fula hundar.

Veterinärbesök

2010-01-21T16:05:00.000+01:00

Så har hundarna blivit vaccinerade. Kia var det inga problem med. Bara lugn där. Sen gick jag ut och hämtade in tanterna.

Noname har blivit riktigt rädd för veterinärens lokaler, vilket inte är så konstigt med tanke på att de senaste gångerna hon varit dit har det blivit operationer. Trots att hon skakade och tog varje chans att springa ut ur undersökningsrummet så var det inte hon som var det största problemet.

Deci fick veterinären sticka tre gånger eftersom hon inte fick in allt vaccin. Lilla taxen skrek och betedde sig som en orm. För varje vaccination så blir hon bara värre och värre. Visst känner hon säkert mer än Noname och Kia för att hon inte har lika tjockt nackskinn. Men nog är hon en liten mes också. Ändå blev jag chockad - för så där illa har hon aldrig betett sig förut. Nu är det i alla fall överstökat och betalt. Så man får tacka brorsan för julklappspengarna.

Bara en parentes

2010-01-21T00:18:00.000+01:00

Nu har jag hittat höjden av fjortisgrej. Att komma ihåg på timslaget när man blev ihop med någon. Det måste vara något som bara händer om man är lill-liten. Jag och älsklingen kan ju inte ens enas om vilken månad vi blev ihop. (Läs: Jag kommer inte alls ihåg och gissar på något. Sen rättar han mig.)

Ny design

2010-01-20T19:34:00.000+01:00

Som alla återkommande besökare ser så har jag ändrat väldigt mycket i hur bloggen ser ut. Blev inte riktigt nöjd med headern. Bilden blev lite för stor när programmet själv krympte den för att få den att passa. Men jag orkar helt enkelt inte bry mig. Webdesign är inte min grej.

Bilden i headern är föresten tagen från LK-berget, uppe vid julgranen tror jag. Var älsklingen och hans kompis som fotade. Det var den enda snygga vinterbilden jag hade. Tror inte att de misstycker. Själv har jag nog varit där uppe. Men utan kamera och med bara väldigt svaga minnen. Vackert är det i alla fall.

Om du gillar att sticka/virka/brodera så kolla in länkarna. DROPS har till exempel hur mycket gratis stick- & virkmönster som helst. Tröjor, mössor, sockar, kjolar - allt! Finns lite annat handarbetesgodis där också.

Idag tog jag mig äntligen till "jobbet" igen. Första dagen på en vecka som kroppen känns bra. Och bra har dagen verkligen varit. Klockan är halv åtta och ännu har jag inte behövt ta några mediciner. Jippie! Nån gång är man väl förtjänt av lite flyt?

Dagens nya

2010-01-19T01:01:00.000+01:00

Jo, en nyhet. Kia har börjat dricka från toaletten när hon tycker att jag är för sen med att fylla på vattenskålen. Usch.

Men hon fick mig i alla fall att städa.

Medicinen... igen...

2010-01-17T20:37:00.000+01:00

Jag har läst på mer om Tradolan/Tramadol, den smärtstillande jag åt under flera år. Enligt forskning så har de kommit fram till att människor som ätit medicinen i ett par månader kunde behöva ligga på sjukhus och få medicinsk avvänjning när de slutar. Jag som åt den i 4-5 år fick bara väldigt sura kommentarer från läkaren och gå hem utan medicinen. Inte konstigt att jag mådde rejält dåligt i ett par veckor efter det. Tänker bara att den läkaren, istället för att stämpla mig som knarkare för att jag berättade att jag var beroende, kunde ha varit mer förstående och informerat mig om att jag åtminstone borde trappat ner medicinen innan jag slutade helt.

Sedan läste jag också att tramadol verkar smärtstillande dels genom att blockera smärtsignaler till hjärnan, men också genom att verka ångestdämpande. De fungerar som andra SSRI-läkemedel (antidepressiva). Eftersom jag har ångest från början tycker jag att det är ett mirakel att jag inte blivit fullfjädrad pundare. Nog har jag känt att de tar bort ångesten bättre än något annat, men aldrig vågat säga något.

Tycker läkarna ska vara glada att jag själv berättar att jag börjar bli beroende. Men istället blir man stämplad som en knarkare som inte har några besvär alls utan bara går till läkaren för att ljuga och få mediciner. Ingen skulle bli lyckligare än jag om det fanns ett sätt för mig att slippa medicinerna och ändå kunna ha ett normalt aktivt liv. Som det är nu skulle jag i princip bli sängliggandes utan medicin. Bara att säga bye bye till hundarna, jobb, plugg eller någon annan sorts sysselsättning. Och blir det så är det ju knappst någon idé att fortsätta leva.

Kampen MOT läkarna fortsätter.

suck...

2010-01-16T01:47:00.000+01:00

Kan inte påstå att jag mår särskilt bra. Vill bara sova hela tiden. Självklart går det inte. Istället blir det många timmar av ångest. Konstigt nog har jag vant mig rätt bra vid att må dåligt. Någonstans längs vägen har det blivit normen. Visst är det bra om jag slipper. Men det är inget att hoppas på. Antagligen kommer jag att leva resten av mitt liv i det här tillståndet.

Men bara för att jag vant mig betyder det inte att det slutat göra ont. Stundtals är det outhärdligt. Men jag kommer ihåg när jag inte alls kunde fungera. När det var i stort sett omöjligt att ta sig från sängen. Så illa är det inte nu. Inte än. Det finns fortfarande en väg framåt. Den har bara blivit mycket jobbigare än vad den borde vara.

Snart bara 7 veckor kvar...

2010-01-13T20:50:00.000+01:00

Idag har jag haft ont och tänkt på två saker.

Att jag vill åka till Indien och krama Tinku. Hade jag bara pengar...

Hur i helvete jag ska klara av att hålla den löjligt låga doseringen läkarna vill att jag ska ha. Det går inte.

Nu tänkte jag göra ett försök att sluta tänka och ta en lång promenad med hundarna först för att sedan kasta mig i badkaret med en bok. Det blir intressant att se hur långt mina ben tar mig.

Noname i favoritbädden. Ignorera klolängden. De är inte så där långa nu.

Vargjakt eller masslakt?

2010-01-11T18:10:00.000+01:00

Vargjakten som pågick under ett par dagar strax efter årsskiftet verkar ju vara helt galen. 12 000 jägare hade skaffat sig licens. 27 vargar skulle skjutas. Kvoten överskrevs i en del län.

Jag vet att många hatar vargen. Men varför?

De dödar hundar lite då och då. Det är en naturlig instinkt för vargen. De jagar och dödar hunden för att bli av med konkurrens. Örnar tar också små hundar. Men ändå finns inte samma hat mot dem. Människor är rädda för att bli attackerade. Ska verkligen en art utrotas för att människor har fobier? För det är en fobi, en helt ogrundad rädsla. Det är över 100 år sedan en varg dödade en människa. Vargar dödar tamdjur, som ren och får. Man får statsbidrag för att sätta upp kraftiga stängsel. Och efter vad jag läst så är ordentliga stängsel mer än nog för att stoppa vargen. Är det en nyhet att det kostar pengar att ha djur?

Jag tycker att man borde satsa mer på att jaga de tjuvjägare som finns här i Lappland. Med våra vidsträckta skogar och vilda områden så borde vi kunna hysa en rätt stor grupp vargar. Om man verkligen skulle anstränga sig för att få fast tjuvjägarna tror jag inte att det skulle vara så svårt.

Dessutom:

”När vi nu har utrotat tio procent av vår vargstam, vad ska vi då säga om Indien gör detsamma mot tigrarna, Japan mot valarna eller Australien mot vithajen?”

Läs även andra bloggares åsikter om vargjakt

Äntligen...

2010-01-11T17:08:00.000+01:00

...har jag hört av älsklingen. Så nu kan jag sluta vara orolig och bli lite förbannad istället. Vem reser bort och hör sen inte av sig på tre dagar? Inte ens ett meddelande om att man har kommit fram. Tur att han inte reste ensam för då hade jag nog blivit galen.

Annars har helgen mest bestått av att försöka skjuta upp medicinätandet så länge det går. Visserligen har det gått rätt bra men jag har blivit väldigt stillasittande. Smärtan är värre idag så det blir att "överdosera" och inta soffläge. Det verkar alltså som att skidturen får vänta minst en dag till. Irriterande med tanke på hur skönt väder det är ute. Det verkar som om hela landet har haft en galet kall helg medan vi här uppe har haft det ovanligt skönt. Igår var det till och med plusgrader.

Mitt decennium

2010-01-09T12:09:00.003+01:00

På många olika ställen i bloggvärlden har jag sett människor summera sitt 00-tal. Tänkte ge mig på ett försök. Även om jag inte vet hur långt jag kommer. Det känns ändå som om det är något jag behöver. Och jag tror jag lyckades ganska bra... även om jag inte är helt säker på exakt vilket år en del saker hände. Det här är min tidslinje.

2000 slutade jag grundskolan och flyttade till Öjebyn i Piteå för att gå naturbruksprogrammet. Gjorde slut med min första kärlek och blev ihop med den andra. I samma veva som flytten blev jag sambo för första gången vid 15 års ålder. (Galet ungt, jag vet).

2001 hände det säkert något speciellt men jag kommer inte ihåg det.

2002 skaffade jag min första hund. Taxen Deci-Litr. Blev ett singelhushåll igen.

2003 tvingas jag avliva min arab(häst) Zahar, p.g.a. okända orsaker.

2004 tog jag studenten och flyttade hem till Kiruna igen. Noname flyttade hem till mig. Jag tror att jag och mamma inhandlade ny häst, Forreider Lillalma (kan ha varit 2005 också).

2005 köpte jag min första lägenhet för 10 000 kr. (Tilläggas ska att den lägenheten idag skulle vara värd ca 40 000 kr.) Jobbade extra och levde på de sparpengar jag fick från pappa när jag fyllde 18 år. Deci fick tre små och väldigt söta söner. Något jag är väldigt glad över är att en av dessa hamnade hos min obiologiska syster, så jag har verkligen fått följa hans utveckling. (Tyvärr har två av tre av dessa bröder fått epilepsi.)

2006 flyttade jag och min dåvarande pojkvän till Umeå tillsammans. Blev diplomerad hundmassör och pluggade på Umeå Universitet. Börjar jobba extra som lokalvårdare.

2007 blir singelhushåll igen. Börjar journalistutbildningen på Umeå Universitet men blir inte långvarig. Jobbar som lokalvårdare.

2008 dör min älskade bror och jag får ett mentalt sammanbrott. Flyttar tillbaka till familjen i Kiruna. Flocken utökas med Kia. Börjar läsa teorin i SBKs instruktörsutbildning. Blir ihop med älsklingen.

2009 blir mitt liv en bollywoodfilm och jag kommer på att jag måste varit Hitler i mitt förra liv, med tanke på min dåliga karma. Men jag väljer att vara lycklig även om jag fortfarande inte har något slutgiltligt svar.

2010 hoppas jag ska vara året då jag inte längre behöver vara arbetslös. Året då jag förlovar mig och blir sambo för tredje gången. Kanske till och med året jag äntligen hittar det där inre lugnet och styrkan jag behöver. Ett plus skulle vara att flytta från Kiruna och sluta röka. Nu gäller det bara att jobba mot sina mål. Eller i alla fall röra sig framåt och se vad som händer.

Ny jacka

2010-01-08T18:08:00.000+01:00

Här är min nya jacka. Jag vet, det är en av de tråkigaste sakerna att läsa om i bloggar. Titta vad jag har köpt! Nästan lika tråkigt som att se bilder på vad folk har ätit. (Jag vet att jag är tjatig.)

Kunde inte annat än älska färgen. Täckbyxorna var som tur svarta. Vet inte om jag orkat gå runt i heltäckande turkos (eller vad det exakta namnet för den där färgen är).

Skidorna är också hämtade och vilken dag som helst åker vi på premiärturen. Inte idag dock. Min kropp vill inte riktigt vara med. Och eftersom läkarna är på vippen att strypa mina värkmediciner helt så vill jag inte utmana ödet. Bara att inta soffläge och vila, vila, vila.

För första gången i mitt liv har jag idag lagat lax. Nu ska vi se om det blev ätbart. Annars är nog inte hundarna sena att haka på.

Tid är en konstig företeelse...

2010-01-07T19:59:00.000+01:00

Jag trodde att Kia var 4 år, men nej det kan hon inte vara. Hon är bara drygt 3 år. Det känns som om älsklingen och jag varit tillsammans en evighet men det är bara strax över året. (Kan också bero på att vi var kompisar ungefär en evighet innan romansen började.) Min älskade bror har varit död i snart 2 år men det skulle lika gärna kunnat vara förra veckan. Noname och Deci är gamla till åren men det märker man knappast på deras aktivitetsnivå.

Tiden känns så relativ, som om den rör sig snabbare eller fortare beroende på vad det rör sig om. Ju längre man lever desto mer trasslar händelser in sig i varandra. Och om det är så här jobbigt nu när jag är 24 år. Hur förvirrad ska jag inte vara i 80-års åldern?

Nåja, så fort jag får mina nya spel till Gamecuben så får jag något annat att tänka på. Till dess får jag väl sticka klart min kofta. För nu orkar jag inte tänka längre.

Avsked

2010-01-06T14:25:00.000+01:00

Nu har älsklingen åkt till Stockholm. På fredag åker han till Indien och vi får inte träffas på två månader. Om vi får träffas någonsin igen. Det återstår att se.

Antagligen kommer det bli ensamt och tråkigt utan honom. Som tur är så sitter jag inte sysslolös längre och har till och med en utbildning på gång. Vet inte om det är nog för att kunna hålla den värsta oron borta. Men jag tänker definitivt försöka. Inget blir bättre av att jag ligger i sängen med ångesten hela dagarna. Även om jag har ett rätt bra skäl nu, för första gången i mitt liv.

Som tur var fick jag låna guldkedjan han annars alltid har på sig. Så när jag behöver känna mig närmare honom kan jag bara prata med hans guld. Nån fördel ska man väl ha av att vara lite "tokig".

Dessutom vill jag informera alla er om att det är väldigt kallt i Kiruna idag. Men dagen har börjat komma tillbaka. Nu ser man nästan solen.

Så var man hemma igen...

2009-12-28T01:56:00.000+01:00

... som sagt så har julen varit bra och nu är den definitivt över. Då är det bara att få Noname igenom nyårsdagarna. Stackarn är ju skotträdd som bara den. Det lär ju vara lite lättare här än i Umeå. Där smäller dem ju i en vecka runt nyår. Och mitt i bostadsområdet. Vad är det för föräldrar som låter ungarna gå ut själva och smälla av raketer? Till exempel var det ett gäng pojkar som smällde av nått stort typ 3 meter från huset jag bodde i på Ålidhem. Raketen hade ju lätt kunnat åka in genom ett fönster istället. Jävla skitungar säger jag bara. Nej föresten, skitföräldrar, inte skitungar.

Visste ni att i början av 90-talet fick kvinnor 90% av mäns löner. Idag får vi bara 80%. Och så säger dem att jämställdheten går framåt. Bullshit.

Så var julstressen (eller lugnet) över...

2009-12-27T02:06:00.000+01:00

... och jag har funderat över det här med överkonsumtionen.

Det finns några fakta som åtminstone jag håller på.

Jordens resurser är begränsade. Vi har bara de råvaror vi har och bör fördela de jämt. Det sker inte idag. Vi i väst konsumerar mycket mer än vi borde och gör det på bekostnad av fattigare länder. Fattiga människor är fattiga p.g.a. rika människor samlar på sig pengar och saker.

Men hur ska man göra för att undvika det? Det är ju i stort sett omöjligt att leva ett svensson-liv och samtidigt enbart konsumera det man behöver för dagen. Och vad är egentligen ett basbehov för en människa? Mat såklart - men vilken mat och hur mycket? Kläder - men när kan en tröja räknas som utsliten på riktigt? Tak över huvudet - men hur stort hus behöver en människa/en familj, egentligen? Och hur går det med möbler? Vilken temperatur är rimlig att ha termostaten på?

Ja, jag kan komma på en hel del relevanta frågor. Så hur långt ska man gå? När blir man fri från överkonsumtionen? Kan man, som individ, någonsin bli det? Jag vet inte. Men jag funderar på det.

Så var julaftonen över

2009-12-25T00:49:00.000+01:00

Jag är hos mina föräldrar ute på landet med hästar, höns, hundar och närmaste familjen. Och jag måste säga att det har varit en väldigt trevlig kväll. Trots att alla fyra hundar verkar löpa och Lajka och Kia har lekt eller försökt leka HELA tiden. Som sig bör har det varit riktigt kallt, -15 på dagen som sjönk till -20 vid nattningen av hästarna. Jag har dessutom kommit fram till att jag inte är så smart som jag trodde, tack vare Sverige-spelet. Nåja, roligt var det åtminstone.

Så God Jul till alla som läser, och en tanke till de som borde vara med oss nu...

Åsiktstömning...

2009-12-23T01:18:00.000+01:00

Jag har lite information till alla er som retar sig på hundägare och deras hundar.

1. Hundar låter. Kanske lika mycket som barn (men andra ljud).
2. Hundar har behov av att både kissa och skita ett par gånger per dag. De vill också gärna markera sin bostad, därför har hundar en benägenhet att kissa i närheten av sin trappuppgång. Särskilt om det redan finns doftmarkeringar där. Det kan också hända att en hundägare FAKTISKT har råkat glömma en bajspåse när det egentligen skulle behövts.
3. Alla hundar älskar inte alla människor. Detta kan betyda att alla hundar inte reagerar positivt på din närvaro. Och det behöver inte vara ett problembeteende.
4. Hundar mår bra av att vara lösa. Därför får de också springa lösa där andra människor vistas, t.ex. gångbanor eller parker.
5. Bara för att man skaffar hund betyder inte att man avsäger sig självklarheter som att handla, åka kollektivtrafik och uppehålla sig i bostadsområden. Detta kan innebära att hundar ibland lämnas utanför affärer, åker buss eller sitter vid en lekpark några timmar.

Jag har bland annat blivit utskälld för att hundägare inte plockar upp i området (fast jag står med en liten svart påse i handen), hört upprepande av regeln att hundar inte får rastas på gården när jag är påväg från min ingång ut från gården för att rasta och fått anklagelsen att det var en av mina hundar som bitit någons barn (fast mina hundar aldrig varit inblandat i något sådant) enbart för att min tax skällde ut personen ifråga.

Trots att många varit otrevliga mot mig för att jag är hundägare har jag aldrig varit otrevlig tillbaka. Det värsta jag har gjort är att bara vända och gå därifrån. För jag vet att jag är på undantag. Samhället accepterar bara en hund och dess ägare om vi följer alla regler perfekt, det inkluderar att ta en massa skit från okända människor. Alldeles för många tycker att det är helt ok att klaga på en hundägare p.g.a. något som en annan hundägare gjort. Där har ni en till informationspunkt.

6. Alla hundägare känner inte varandra. Vi är inget hemligt sällskap. Och ni har ingen rätt att döma oss på förhand!

Fjärde advent

2009-12-20T14:11:00.000+01:00

Nästa vecka är det julafton. Jag har ännu inte fixat en enda julklapp. Det är inte roligt när man inte har pengar. Tyvärr funkar det inte att kludda ner nått på ett papper eller tillverka en halvful smällkaramell. Gulligt när man är 4 år men lägg till två decennier och charmfaktorn är snabbt försvunnen.

Så imorgon ska jag göra ett första försök att uträtta det populära julmiraklet... suck...

Dagens...

2009-12-15T20:41:00.000+01:00

Arbetsprövningen går alldeles utmärkt. Precis som bilen. Kroppen är mindre glad över de nya rutinerna. Att stiga upp på morgonen är ren tortyr och medicinanvändningen har ökat. Förhoppningsvis är det bara jobbigt nu i början innan jag vänjer mig. Om resten av mitt liv ska se ut så här så ger jag nog upp. Och jag kommer definitivt att flytta. Vinterkylan här uppe är inget som passar mig. Då tar jag hellre en ishal vinter i Umeå med temperaturer kring nollsträcket. Hur konstigt det än låter.

Noname har föresten börjat bli rätt dålig i benen. Ju kallare det blir desto stelare blir hon. Det har blivit jobbigt för henne att lägga sig ner. Nu har hon också börjat "tappa" benen när vi är ute. Dvs. hon går inte så jämnt och starkt. Det ser mer vingligt ut. Självklart blir man orolig men jag ska börja ge henne lite pulver som ska hjälpa mot stelhet nu när det är som kallast. Antagligen blir hon bättre när den värsta kylan lättar lite. Nog för att 10½ år är gammalt för en gammal draghund men Tibb var väl 12 år.... eller äldre?...

Sista söndagen innan "det" börjar

2009-12-13T16:27:00.000+01:00

Igår använde jag badkaret och chokladdoftande badskum för att lugna ner mina nerver. Idag tror jag det blir lite läsning i sängen innan jag åker till älsklingen.

Eller så använder jag mig bara av den här låten igen. Jag utmanar er! Lyssna på den utan att bli kära.

Teri Ore från filmen Singh is Kinng.

Det är möjligt att kärleken inte uppfanns i Indien. Men det är definitivt där den fulländats. (fråga mig inte var jag hört det. Och det stämmer. I alla fall när det gäller filmer...

För er som inte sett nån bollywood-film kan jag informera om att det här är taget rakt ur filmen (eller skulle kunna vara det). Det är ingen musikvideo från början. Inte konstigt att alla filmer är över tre timmar långa.

Dagens ljusglimt

2009-12-11T16:22:00.000+01:00

Uganda förbjuder könsstympning av kvinnor. Maxstraffet för att tvinga en kvinna till könsstympning är livstids fängelse. Att utföra stympningen kan ge upp till 10 års fängelse.

Samtidigt så är inte könsstympning väldigt utbredd i Uganda. Och vem vet hur lagarna kommer att upprätthållas. Förhoppningsvis ser inte den grupp som har detta som tradition det här beslutet som en attack från regeringens sida.

Med det sagt tror jag att alla sådana här beslut är symboliskt viktiga. När det gäller övergrepp på kvinnor så sker mycket under en slöja av självklarhet, "vi har alltid gjort såhär". Genom att lagstifta mot övergreppen så säger man att vi, den här regeringen i det här landet, tycker inte att det här är en självklarhet eller ens okej.

Men fortfarande så är det fler länder som borde följa det här exemplet. Det går att lagstifta mot övergrepp trots att man inte har majoriteten av befolkningen med sig. Se bara på den svenska lagen mot barnaga.

Läs även andra bloggares åsikter om uganda, könsstympning, politik, samhälle, rättigheter

typisk onsdag...

2009-12-09T16:10:00.000+01:00

Nästa vecka får jag äntligen lite sysselsättning. AF ska skicka mig på "jobbträning" eller vad man nu ska kalla det. Utredningen fortsätter med andra ord. Först var det tänkt att jag skulle börja redan den här veckan men eftersom bilen brakat ihop helt så fick jag det lite uppskjutet. Måste säga att alla jag haft att göra med på arbetsförmedningen är väldigt medgörliga. Det känns bra när man hör om så många vars kontakt mer bestått av "gör det här eller bli av med ersättningen".

Nästa sak att oroa sig över är läkaren. Men det löser sig väl också. Om inte annat blir jag väl en väldigt van besökare på akuten. Nog för att man har bättre saker för sig än att sitta där... men vad gör man...

Dessutom tror jag att min ovilja mot telefoner har utvecklats till en fobi mot den lilla saken. Det är jättejobbigt att ringa och svara. Hade till och med en liten panikattack i morse när jag skulle ringa till mobilsvaret. Nåja... alla har väl sina fobier...

Tråkiga nyheter...

2009-12-07T22:34:00.000+01:00

Så är det över. Domen har fallit och nu är det bara att lägga det bakom sig. Antagligen blir det svårare för vissa. Har en känsla av att det är mer än en person som kommer att vara bakom galler det närmaste året. (Och det är enbart bildligt menat!)

Blod är tjockare än vatten. Det är det enda jag har att säga.

Om jag hade pengar....

2009-12-03T17:50:00.000+01:00

Att leva på socialbidrag är inte lätt. Men det är egentligen inte den minimala summan som gör det. Det är faktumet att man inte har några sparpengar alls att falla tillbaka på. När jag fyllde 18 år fick jag kontrollen över pengar mina föräldrar sparat ihop till mig. De där pengarna har räckt tills jag var 23 år. Jag har tagit pengar när jag behövt och fyllt på när jag kunnat. De pengarna betalade min utbildning till hundmassör. De möjliggjorde att jag kunde flytta hemifrån (för andra gången) när jag var 19 år och inte berättigad ens socialbidrag. Ett år hankade jag mig fram på extraarbete och ekonomin gick inte ihop en enda månad. Utan de där pengarna hade jag inte klarat det.

Nu saknar jag de där pengarna. Jag saknar tryggheten som följer med att ha flera tusen kronor på kontot. Pengar som man inte behöver röra för att leva. Pengar som inte används till den där snygga soffan man tittat på, om inte den där soffan verkligen behövs. Pengar som gör att jag med gott samvete kan betala försäkringspremier och veterinärräkningar för hundarnas skull.

Alla som känner mig vet att jag hatar att låna pengar. Jag gruvar mig för den där frågan i flera veckor, tills jag inte har något val längre. För tack vare de där pengarna har jag aldrig behövt låna pengar från mina föräldrar. Det är som att gå tillbaka i utvecklingen istället för framåt. Men det är väl vad hela det här året har gått ut på. Att inte bara stå still, utan att gå tillbaka. Tyvärr känns det som om varje försök till steg framåt belönas med att jag fastnar ännu mer. Mitt liv är som kvicksand.
Läs även andra bloggares åsikter om pengar

Julmys

2009-12-02T20:32:00.000+01:00

Fick en del gosbilder på mig och Kia. Fråga mig inte varför jag fastnade för den här. Kanske har något emot ansikten.

Och här är min älskade julstjärna, som självklart inte använder el utan har ett värmeljus istället. Miljövänligt och bra. Eller kanske inte... Någon som har koll på vilken miljöpåverkan (billiga) värmeljus har i jämförelse med en glödlampa?

Nu ska jag lägga upp lite nya foton på hundarna på facebook. Det fotoalbumet behöver verkligen lite förnyelse.

Våltäkt & romantik - Katrine Kielos

2009-12-02T18:48:00.000+01:00

Det är en feministisk analys av våltäkter, som begrepp och som vansinnigt brott.

Kielos är särartsfeminist (enligt mig). Och som sådan har jag väldigt svårt att ta till mig vad hon säger. Att säga att kvinnor och män är olika, punkt, är farligt. Det leder till frågor om vilka av de där olikheterna man kan eller bör ändra på. Men en sak har hon helt rätt i.

"Det är svårt att prata om kvinnlig sexualitet utan att ta upp sexuellt våld. Dels för att det finns, dels för att kvinnor tar så stor hänsyn till att det finns. Alla kvinnans sexuella val görs utifrån en verklighet där våldtäkt är en faktor. Hon vet vad våldtäkt är. Hon vill inte drabbas. Hon är rädd och hon vet för att alla vet, att det kön hon tillhör inte våldtar utan blir våldtaget. Att vara våldtäktsbar blir en del av hennes könsidentitet. En könsidentitet utifrån vilken hon fattar alla sina sexuella beslut."

Kielos utvecklar sitt resonemang ordentligt. Men för det mesta har jag en dålig smak i munnen. Det låter bra men det finns för många hålrum. Ställen där människor kan lägga sig och strunta i feminismen som en kamp för människors lika värde. Förhoppningsvis är det inte så hon vill ha det. Förhoppningsvis är det jag som missförstått. Men oavsett hur många gånger jag intalar mig detta så försvinner inte den där dåliga smaken.

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, bokrecension, Katrine Kielos, Våldtäkt & Romantik, våldtäkt, feminism

Önskelistan

2009-11-28T17:18:00.000+01:00

Här har ni lite förslag på vad jag vill ha i julklapp:

Bergets döttrar - Anna Jörgensdotter

Kärlekens bok - Kathleen McGowan

Guvenörens hustru - Joseph O´Connor

Naomi Campbells FÖRSTA parfym, eller varför inte en plattång?

SKIDOR!

...och självklart ett hundförarbälte till det.

Och hundarna önskar sig en biabädd (eller liknande) och Deci är väldigt avundsjuk på Kias Obtrack-täcke och vill ha ett eget. Självklart ett taxanpassat sådant. :) Förutom det är godis och ben alltid uppskattat. Ska hälsa mamma att de förväntar sig en ordentlig julmiddagstallrik i år.

Tankar

2009-11-26T22:33:00.000+01:00

Bytet av medicin går fantastiskt. Jag är aldrig smärtfri men hellre ha lite ont och vara stel hela tiden än att vara beroende. Jag känner mig friare och har tonvis med energi utan "knarket". Men ändå. Om jag sa att jag inte saknade det skulle jag ljuga. Den där känslan av att vara helt avslappnad i både kropp och själ. Det är inte ofta jag får njuta av en sån känsla. Aldrig om jag ska vara helt ärlig. Men olika människor har problem på olika områden. Det här är mitt problem. Bara att vänja sig. Världen är inte rättvis och livet är det inte heller. Allt man kan göra är att gå vidare.

Det är vad mod är för mig. Att gå vidare även om man inte vill. Trots att man kämpar i kvicksand. För någonstans finns det fast mark att ställa sin kroppstyngd på. Någonstans finns det någonting som är stabilt.

Biobesök 2012

2009-11-25T18:21:00.001+01:00

Så har man varit på bio igen. Det var några år sen sist. 2012 den här gången. När jag såg promon för filmen så tänkte jag direkt att det skulle vara en perfekt film att se på bio. Massa specialeffekter som gör sig bäst på stora duken och en historia som det antagligen inte är någon idé att se två gånger.

Handligen var rätt otrolig, men inte på ett bra sätt. Visst, mayaindianerna har förutspått slutet och forskare har upptäckt att det kommer vara ovanligt mycket solaktivitet vid den tiden. Om sen jorden kommer gå under återstår väl att se... Men att huvudpersonerna skulle överleva allt galet de gör är helt enkelt inte troligt. Tillslut blir det bara bisarrt.

Men varför ville jag se filmen från början? Specialeffekterna. Och där blev jag inte besviken. Filmen är riktigt snyggt gjort och vacker mest hela tiden. Jag är nöjd.

Nu var det ett tag sedan jag var här

2009-11-22T22:23:00.000+01:00

Så vad har jag gjort senaste tiden?

Varit på information om att jobba med hundar i vården. Det lät väldigt intressant så jag hoppas att projektet kommer igång också.
Bestämt att det blir bio imorgon - 2012.
Haft filmkväll.
Istället för finkofta blir det en pepparkakskofta.
Nystat upp hela härvan av fyndgarn från Tradera. (tog väl ca 10 timmar totalt, tur att det är en aktivitet som passar framför TVn)

Mitt liv är inte särskilt intressant. Och inte lär det förändras på ett tag heller.

Onsdag

2009-11-18T19:19:00.000+01:00

Idag var vi ute på den andra dragturen för året. Som väntat var Kia inte alls lika pigg på att dra runt mig men det gick bra ändå. Hon springer framåt och jobbar på jättebra så länge man kan hålla farten uppe. Det innebär att jag också får träning. Skidåkare är djävulens avkomma (enligt Kia), men hundmöten i spåren är bara välkomna. Speciellt om de springer åt samma håll framför oss. Jävlar vilken fart det utvecklas i Kias ben. Sedan gäller det bara för mig att försöka undvika att köra på den stackars bete-hunden.

Men det bästa med dragturerna är efteråt, när galning-hunden ligger stilla och drömmer gulligt. Då är man stolt över sig själv.

Shantaram - Gregory David Roberts

2009-11-18T19:07:00.001+01:00

Med tanke på hur många citat jag lagt ut under tiden jag läst den här boken är det nog ingen som tror att jag avskydde den. Om jag gjort det hade jag nog inte tagit mig igenom de 900 (!) sidorna.

Det var aldrig meningen att jag skulle läsa den här boken. Snythistorier om yrkeskriminella är inte min grej. Enligt mig kan man inte förvänta sig ett lugnt och bra liv om man begår brott. Oavsett vilka brotten är. Min teori är att lagar finns där av ett skäl, och inte bara att jävlas med "vanligt folk" (vilka dem nu är). Som tur var läste jag ut en bok hos älsklingen och Shantaram var den enda boken på svenska som stod i hans obefintliga bokhylla. Så jag plockade upp den och tänkte egentligen bara läsa för att fördriva tiden en stund och sedan överge den så fort jag hittade tillbaka till min egen bokhylla. Men efter en och en halv sida var jag fast. Det är lätt den mest fascinerande bok jag läst på flera år. Varenda av de 900 sidorna.

Handlingen rör sig runt den australiensiske rånaren som rymt från fängelset och tagit sig hela vägen till Bombay. Väl där hittar han kärleken till Indien och jobbar sig samtidigt upp i den brottsliga hierarkin. Vill du läsa några brottstycken så länkar jag till mig själv här:

Jävligt rolig (fiktiv) indier
Kvällens läsning

Läs även andra bloggares åsikter om Shantaram, Gregory David Roberts, böcker

Helt vanlig tisdag

2009-11-17T20:20:00.000+01:00

Äntligen fick jag fingrarna ur arslet och hämtade råttorna från M. Det gick bra att klämma ner de i en liten plastlåda med en handduksbit i. Nu sitter de i sin gamla bur eftersom den jag fick förra julen har blivit tuggad på vitala plastdelar. Varför gör de burar till smådjur med små plastdetaljer som antingen tuggas upp eller tappas bort vid städning? Och sen får man leta en hel livstid efter nya. Hur svårt är det att skicka med extra när man säljer buren?! (Visserligen skulle man antagligen tappa bort dem ändå.)

Hundarna är på benen så fort råttorna rör på sig. Men det var längesedan de bodde här hemma så det handlar väl bara om att de ska vänja sig. Som tur är så har alla tre hundar en sund respekt/rädsla för råttjejerna. Det är ju knappast ett jämlikt förhållande. Råttorna får bita hundarna hur mycket de vill men det samma gäller inte åt andra hållet. Men både Mary och Shelley (sällan har små råttor haft så vackra namn, döpta efter Mary Shelley Wollstonecraft som skrev Frankenstein och var dotter till feministiska tänkaren Mary Wollstonecraft som jag älskar) är rätt snälla.

Och jag är nu officiellt betald (!) hundmassör.

Jävligt rolig (fiktiv) indier

2009-11-15T18:44:00.000+01:00

Läste det här avsnittet i Shantaram igår kväll. Skrattade så jag tappade boken och var tvungen att leta reda på sidan igen.

En björn har blivit efterlyst tillsammans med sina ägare. Människorna i slumområdet ser den kärlek som finns mellan björnen och hans ägare så de bestämmer sig för att hjälpa dem ut ur Bombay. En lastbil står i utkanten av staden och väntar för att föra dem hela vägen hem till Uttar Pradesh. Problemet är bara att få björnen genom de folkfyllda gatorna utan att någon ser den. Först testar de att klä ut björnen i hatt och rock. Det funkar inte. Så då testar de det här:

"Herrejävlar!" sa jag och gapade mot den väldiga högresta klumpen. Den blågrå burkan täckte den upprättstående björnen från topp till tå. Jag kom på mig med att fundera över hur stor den kvinna hade varit som klädseln varit avsedd att täcka, eftersom den stående björnen var ett helt huvud högre än den längsta mannen i vår grupp. "Herrejävlar!"
Medan vi tittade på tog den obestämda gestalten några klumpiga steg, slog omkull en pall och en vattenkruka när den vacklade och snubblade framåt.
"Kanske", sa Jeetendra hjälpsamt, "att det är en väldigt lång, fet... klumpig kvinna."
Björnen böjde sig plötsligt framåt och ställde sig sedan på alla fyra. Vi följde den med blicken. Den blågrå burkaklädda gestalten lufsade framåt och utstötte hela tiden ett lågt morrande stön.
"Kanske", ändrade sig Jeetendra, "att det är en liten, fet... morrande kvinna."

Jag skrattar fortfarande när jag läser det.

En helt fantastisk dag!

2009-11-15T18:23:00.000+01:00

Livet blir inte bättre än så här. Jag har städat och diskat flera timmar. Nu luktar det gott i hela lägenheten.

Sen åkte jag ut på första dragturen för vintern med Kia. Det gick alldeles klockrent. Hon sprang på jättebra! Ren avslappning men jobbigt för mina obefintliga muskler. Drag med hund är ungefär samma som ridning. Om man aldrig gjort det, eller bara åkt med, så ser det inte alls ut att vara ansträngande. Men om man verkligen jobbar med hästen eller agerar musher (draghundsförare) så är det en riktigt bra träning för hela kroppen. Jag använder mig av en spark istället för en riktig draghundssläde. Det är mycket mer praktiskt när man bara har en hund som drar. Önskar mig skidor och hundförarbälte i julklapp så jag kan få ännu mer träning. Dessutom kan jag ta mig ut i skogen med skidor. Sparken gör sig bäst på ordentligt hårda underlag.

Jag säger det ingen. Det har varit en fantastisk dag.

Sömn

2009-11-14T16:58:00.000+01:00

Jag är avundsjuk på alla er som kan sova en hel natt ostörd och sedan vakna utvilad. Det är nog den största lyxen som finns. Själv får jag få nätter då jag sover åtta timmar i sträck. Jag vaknar lätt, vrider och vänder på mig och det tar alltid en stund att somna om. För att inte tala om de timmar det tar mig att somna. Igår lade jag mig i sängen klockan ett men somnade inte förrän vid fyra skulle jag tro. Hann läsa ett par hundra sidor ur Shantaram.

Det sista jag läste i boken handlade om hur huvudpersonen träffade en gammal vän han trott varit död. Det fick mig självklart tänka på brorsan och hur jävla orättvist det är att han är borta. Så jag somnade med hela kudden blöt av tårar. För det mesta märker man inte sorgen. Men den finns där. Och när den kommer upp till ytan finns det inget som stoppar den. Men gråta ut var tydligen vad jag behövde.

Det här är den P-O jag minns. Med hundarna och den där fula mössan. Bilden är tagen av Emma Wikström som haft mycket mer tid med P-O på jobbet än jag. Avundsjuka är bara förnamnet.

Sedan fick jag en sån underbar nattsömn. Vaknade visserligen riktigt sent, klockan ett, men så här utvilad har jag nog inte varit på flera månader. Så dagen har spenderats med att städa upp i vardagsrummet. På måndag är det jag som tvingar älsklingen att hjälpa mig med allt skräp till soptippen. Jag har en känsla av att det blir ett par vändor.

Biologin som strular till det

2009-11-14T00:39:00.000+01:00

Sexualitet och könsroller finns befästa redan innan vi föds - i hjärnans fysik. Åtminstone enligt Fria Tidningens (mycket korta) recension av antologin Hjärnan, Lars Olsson m.fl., som ges ut av Karolinska Institutet. Blev nyfiken men tyvärr kostade den alldeles för mycket, åtminstone för min budget.

Det var ett tag sedan biologisterna kom med några riktiga bevis. Visst finns det de som tror sig veta att både sexualitet och könsroller kommer från vår biologi. Själv är jag ju ingen hjärnforskare så vad jag säger väger lättare än en fjäder.

Ändå. Varför ser könsrollerna så annorlunda ut runt om i världen? Män håller rätt hårt i sina könsroller. Men vi kvinnor då? Borde vi inte må sämre om vi går emot vår "natur"? Och vad innebär det egentligen att "gå emot sin natur"? Är vi tjejer biologiskt programmerade att tvätta, städa och hålla ordning på allt eller är det bara en allmän underordning som är biologiskt?

Inom dagens genusvetenskap är det ju vanligast att man hävdar att en människas kön är beroende både av biologi och kultur. Det både är och skapas. Det är inte helt lätt att få en forskare att diskutera exakt hur många procent som är och hur många procent som skapas. Kanske för att det inte är viktigt, kanske för att det till och med skulle skada feminismen som rörelse. Att säga att kön är, oavsett i vilken grad, öppnar dörren för alla de som vill cementera de traditionella könsrollerna. Om något är kan/bör man aldrig ändra det. Eller?

Läkarbesök

2009-11-12T22:58:00.001+01:00

Läkarbesöket innebar en ny medicin, Citodon istället för Tradolan. För er som inte är bevandrade kan jag informera om att Citodon har MYCKET snällare biverkningar än Tradolanen. Tradolan har t.ex. hallucinationer som biverkning (även om jag inte fått det), är mycket beroendeframkallande och används av knarkare för morfinrusets skull. Den medicinen har jag ätit i flera år. Citodon är bätte för ledsmärtor (som jag har) och bygger på paracetamol (som finns i alvedon också) och kodein. I min hjärna borde de ju ha testat Citodon innan Tradolan. De har ju testat typ 10 andra smärtstillande under årens lopp.

Läkaren jag träffade var riktigt otrevlig men hon verkar mycket mer intresserad av att undersöka mig ordentligt än de senaste läkarna jag träffat. Ett gäng blodprov togs och hon skickade remiss till röntgen för mina knän och fotleder. Inte för att jag kan uppbåda något hopp om att de ska hitta något. Jag har inte ens något förtroende för att läkaren ska höra av sig efter de här testen. Som vanligt så kommer jag väl aldrig få höra av henne igen. Men otrevlig som hon var så kanske det inte är så fel.

Nu blir det att fortsätta ett tag med stickningen (bakstycket är nästan färdigt) innan sängen.

Klara, färdiga, sticka!

2009-11-10T22:51:00.000+01:00

Har börjat sticka en kofta. Måste säga att det har börjat väldigt bra. Visserligen har jag bara hunnit göra halva bakstycket än. Det lär ju bli lite meckigare med framsidan. Men visst är den snygg? Fast till skillnad från bilden så stickar jag med ett chokladmjölksbrunt garn.

Sugen på att sticka själv? Klicka här för att komma till stickbeskrivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om handarbete, stickning

Pro-ana

2009-11-08T20:08:00.000+01:00

På min tidigare bloggadress skrev jag för längesedan ett inlägg om Pro-Ana-folket. Nu har jag snubblat in på en sådan sida igen via bloggtrafik.nu. Det gör mig så fruktansvärt ledsen och arg att läsa om anorexia som en livsstil. Arg blir jag inte på människorna utan på sjukdomen Anorexia. När man är sjuk och inte orkar ta sig hela den långa vägen upp till ett sundare liv så ligger det nära till hands att istället lägga sig till ro i sin sjukdom och kalla det livsstil.

Det jag blir riktigt förbannad på är media och modeindustrin som möjliggör att människor tänker såhär. Modeskapare kräver att de modeller som ska få visa upp deras kläder ska vara samma vikt som en tioåring men samtidigt 2 m lång. Skvallertidningarna är fulla av bilder på mer eller mindre utmagrade människor. Även om inte alla bilder framhålls som skönhet så ger bilderna i sig inspiration till människor med ätstörningar. Hon har ju mycket mer utstickande nyckelben än mig. Jag måste äta mindre/träna mer.

Därför tycker jag att tidningarna ska ta sitt ansvar. Publicera aldrig bilder på levande skelett! Även om det säljer tidningar. Bara för att man kan tjäna pengar betyder inte att det är moraliskt rätt att göra det.

Men allt är inte nattsvart.

Läs även andra bloggares åsikter om ätstöringar, kroppsuppfattning, anorexia, pro-ana

Bokkedja nr 1 - Rädsla

2009-11-07T22:56:00.002+01:00

Jag hittade ett sånt trevligt koncept på en blogg jag besökte. Tyvärr kikade jag bara förbi och bestämde mig inte riktigt om jag skulle vara äkta efter-apa så jag sparade inte adressen dit. Men känner du igen något av det här så få du gärna tipsa mig. När man leker följa-John är det alltid skönast att man (och ni som läser) vet vem John är.

Nåja. Detta är BOKKEDJAN! Jag associerar på ett ord och lämnar lite boktips på vägen. John-bloggen tog upp ordet RÄDSLA.

Det är ju enkelt att rada upp Dean Koontzs verk. Men blir jag verkligen rädd när jag läser hans böcker? Nej, det är mest spännande. Så vad är rädsla då?

För mig innebär det nog avsaknad av kärlek. Att leta efter den hela sitt liv men aldrig riktigt nå fram, eller misslyckas kapitalt. Så jag tänker på Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. En rätt överskattad bok, enligt mig, men ändå läsvärd. Det är inte ofta huvudkaraktären i böcker är en "handikappad" människa som ändå lyckas behålla sin mänsklighet och inte försvinner in i sitt annorlundaskap.

Fortsätter jag tänka runt kärlek och rädsla så hamnar jag bland de psykiskt sjuka tjejerna i två älskade böcker, Pappa Pralin (Anna Jörgensdotter) och Vingklippt ängel (Berny Pålsson). Karaktärerna i dessa böcker är livrädda för verkligheten, eller det som är deras verklighet. Pålsson har ju också skrivit en uppföljare till den självbiografiska boken Vingklippt ängel - nämligen Känn pulsen slå.

Och när jag läser de här böckerna så blir jag rädd. Rädd att de här tjejerna ska misslyckas längs vägen mot ett liv utan ångestsmärtan. Rädd för alla likheter mellan dem och mig. Verkligheten är så mycket mer skrämmande än monster och mördare.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Berny Pålsson, Anna Jörgensdotter, Carl-Johan Vallgren,

Vad jag har lärt mig det senaste året:

2009-11-07T19:06:00.000+01:00

Man kan ju lätt säga att det senaste två åren har inneburit en hel massa förändringar för mig. Skaffa älsklingen Kia, hunden jag inte riktigt förstått mig på ännu. Flytta tillbaka till hemstaden Kiruna. Bli alldeles upp över öronen förälskad och förlora honom utan att han lämnar min sida. (Jag vet att det låter lite omöjligt, men de som vet vad jag pratar om förstår.) Familjen har förlorat en väldigt viktig person och allt som hänt efter hans död har varit minst sagt negativa. Vissa perioder i livet blir väldigt innehållsrika, både på gott och ont. De senaste åren i mitt liv har varit sådana. Men nu hoppas jag verkligen att lugnet lägger sig ett tag.

Men vad har jag lärt mig?

Jag kan älska helt utan motkrav och verkligen ta vara på den tiden.
Det är värre när en ung person dör. Det är svårare att förstå och acceptera som anhörig.
Hundar kan också ha ADHD.
Jag är ett mycket större handarbetsfreak än jag trodde.

Kanske inte så mycket. Men va fan. Jag har dåligt minne.

Edet

2009-11-06T16:23:00.000+01:00

Jag vill bo på landet. Ok, ingen nyhet. Men det är så skönt. Hundarna kan springa lösa och man behöver inte ens hålla 100% koll på dem hela tiden. Ja, förutom taxen då. Deci har inte previlegiet att vara lös. Hon lyssnar för lite och har alldeles för mycket jakt i sig. Men, som sagt, TAX! Men Kia och Noname lever livet varje dag vi spenderar här ute på Edet. Hittills har de hittat både ett ben som Laika (föräldrarnas husky) dragit hit från en slaktplats och hästarnas skithög. Båda verkar ha sprungit av sig ordentligt och ligger just nu utslagna här vid mina fötter. Det är livet.

Läs även andra bloggares åsikter om hundar, på landet, semester

Fördomar

2009-11-05T21:51:00.000+01:00

Vad har jag för fördomar egentligen? För det mesta vill man väl inte skylta med sina fördomar. Det är något alla säger att de har men få vill precisera. Jag ska försöka.

1. Bybor är dumma och elaka. Det gäller folk som bor i alla små samhällen, mest i områdena kring Kiruna (ja, Jukkas också). Enligt erfarenhet så är unga människor som håller stolthet i att komma från en by allmänt elaka och trångsynta. Det här gäller kanske inte bybor i allmänhet utan de som sätter stolthet i att vara just bybor. Och det finns en skillnad i det, tro det eller ej.

2. Nyanlända (manliga) asylsökande vill bara prata med mig för att jag ska gifta mig eller skaffa barn med dem för att de ska få uppehållstillstånd. Återigen så bygger jag på min egen minimala erfarenhet. Men det är den magkänslan jag har.

3. Homofober är väldigt fega människor. Men hallå?! Vad är det som är så hemskt med kärlek?

4. Hundägare med små hundar vill inte ge hunden all den mental och fysisk stimulans som alla hundar behöver. Jag vet att jag äger en liten hund själv. Men fördomar är inte alltid logiska.

5. Killar som har hund är inte lika intresserade av att vara aktiva hundägare som tjejer. Tjejer vill ha en livskamrat och kanske någon att träna med. Killar vill bara att andra ska tycka att de är häftiga. Därför köper de också jakthundar eller andra arbetande hundraser (rottweiler, pitbull, östsibirisk lajka m.m.). Jag skulle inte vilja påstå att killar är sämre hundägare men jag har en fördom att de ger mindre kärlek och psykisk träning.

Jag vill bara avsluta med att säga att jag aktivt brukar putta bort alla fördomar när jag träffar nya människor. Självklart är det inte alltid man lyckas men bara att försöka tror jag betyder mycket. Väldigt PK, jag vet, men jag har en tendens att vara PK. Tråkigt men sant.

Så. Tycker DU att jag rätt i mina fördomar? Man brukar ju säga ingen rök utan eld.

Läs även andra bloggares åsikter om fördomar, hundar, samhälle

Vackra kvinnor

2009-11-04T14:06:00.000+01:00

Amerikanska modetidningen Glamour publicerade den här bilden som illustration till en artikel.

De fick så mycket positivt gensvar att de ändrade sin policy för att visa en större variation av skönhet och publicerade den här bilden.

Det är ju fantastiskt att modetidningar för kvinnor visar en större variation av kroppsformar. Jag vill hoppa högt över att de inte bara tagit bilder av kvinnor med underhudsfett - de har också visat upp deras skavanker. Så det handlar ju egentligen inte om att "stora" kvinnor kan vara snygga. Det handlar om att visa upp tidigare "skönhetsfel" och visa att det inte alls behöver vara något fel. Kvinnor kanske inte längre behöver leva sina liv med indragen mage och push-up-BH. Med en bredare bild av skönhet så kanske fler kvinnor kan se sig själva nakna i en helkroppsspegel och vara nöjda.

Men det är något som gnager längst bak i huvudet. Flera modetidningar har lovat liknande saker tidigare. Än ser man ingen förändring i deras normala utbud. Normen är fortfarande supersmal. Budskapet är fortfarande att man aldrig riktigt duger.

Om man väljer att ignorera de onda aningarna, som jag, så kan man se det som ett steg åt rätt riktning och hoppas på det bästa.

Läs även andra bloggares åsikter om skönhetsideal, glamour, media, jämställdhet

Sist men definitivt inte minst!

2009-11-03T16:07:00.005+01:00

Tredje och sista Pocket och Prassel-paketet hämtades ut på OKQ8 idag. Och även om jag gillat de tidigare paketen också så var det här absolut bäst.

Innehöll nöt- och fruktblandning till mig, tuggstänger till vovvarna, Svampbob fyrkant filmen(!) och boken Yacoubians hus av Alaa Al-Aswany. Hundgodiset försvann fort som attan, som vanligt, och filmen ska ses första lediga kväll när jag kommit tillbaka från Edet. Tyvärr måste jag nog vänta tills jag är pojkvänsfri också. Han delar inte direkt min kärlek till den lilla tvättsvampen.

Jag måste säga att jag har varit väldigt nöjd med det här "bokbytet". Men det har varit rätt påfrestande och svårt att hitta på bra boktips att skicka iväg. Det enda jag skulle ändra på är nog hur ofta paketen skickas iväg. För mig hade det passat bättre med varannan månad. Nåja, det har varit väldigt trevligt. Nu gäller det bara att kasta mitt paket på lådan så är Pocket och Prassel 3.0 officiellt över för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Alaa Al-Aswany, Svampbob Fyrkant

Feminismens backlash

2009-11-02T21:32:00.001+01:00

Dagen har varit slö och tillintetgörande. Sov knappt något i natt vilket leder till att hela dagen går i sömnens tecken. Förhoppningsvis får jag sova bättre den kommande natten eftersom jag ska upp tidigt imorgon. Men antagligen inte. Jag har ju en tendens att välja bort sömn när det finns saker att oroa sig över - som t.ex. risken att försova sig till ett livsviktigt möte på AF. Nåja. Jag har hela natten att oroa mig över det.

Har börjat läsa Backlash av Susan Faludi. Tänkte plöja igenom den boken innan jag går över till hennes nyaste bidrag till världens feministiska bibliotek. Hon skriver om en rörelse som vill svartmåla den feministiska rörelsen och sprida tanken att de jämställdhetsvinster som kvinnor kämpat sig till egentligen försvårat kvinnors liv. Backlash kom ut på svenska 1992 men den är inte helt utdaterad.

Feminism har blivit näst intill ett skälsord i Sverige och den allmänna uppfattningen är väl att vi är klara nu. Kvinnor har fått allt de kan från samhället. Nu är det istället på det personliga planet man förväntas lägga sin energi. Vi kvinnor ska nu ändra på våra pojkvänners/mäns vanor i hemmet. Men det är inget som regeringen kan göra. Den individuella friheten skulle då bli alldeles för inskränkt. Vad man inte tänker på är att dagens män har sin rätt att välja på bekostnad av deras kvinnor. Det en man inte vill göra får hans kvinna göra. Ja, det är så enkelt.

Individuell föräldraförsäkring - NU!

Läs även andra bloggares åsikter om individuell föräldraförsäkring, genus, feminism, Susan Faludi, familj, samhälle

Allhelgona

2009-11-02T00:49:00.000+01:00

Det bästa med Allhelgona-helgen är inte maskeradfester och godis. Det är kyrkogårdarna. Att gå in på en kyrkogård i mörket den här helgen är underbart. På i stort sett alla gravar lyser ljus, på en del gravar finns hela horder med levande ljus.

Tände själv två ljus på brorsans grav, ett för mig och ett för mamma som inte bor här i stan längre. P-O ligger på Poikkijärvis kyrkogård och det är en särskilt mysig kyrkogård. Mysig är väl kanske inte ett vanligt ord att använda i det här sammanhanget, men det passar perfekt.

Vanligtvis hittar jag styrka av att besöka brorsan, men inte idag. Bilresan dit var jättejobbig. Alla de där jobbiga känslorna kom tillbaka. Meningslösheten, sorgen och saknaden. Tror inte att jag någonsin kommer att komma helt över det. En 20-åring ska aldrig behöva åka till sin brors grav! Han var ju på bättringsvägen. Ett helt nytt liv fanns framför honom, varför just då?

För det mesta kan jag acceptera meningslösheten i världen. Idag var det svårt.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, allhelgona, familj

Varför blir jag egentligen så förbannad över att man skiljer på flickor och pojkar?

2009-10-31T14:53:00.000+01:00

Säger man åt sin dotter att hon är svagare än killar så kommer hon alltid känna sig underlägsen män. Enligt mig är det därför kvinnor är så rädda att gå utomhus på kvällar och nätter ensamma. Om en man skulle överfalla mig så har jag ingen chans - för han är kille och därför starkare än mig. Bara när vi känner oss besegrade på förhand är vi riktigt underlägsna.
Tycker du att homosexualitet eller transsexualitet är konstigt kommer ditt barn få mycket svårt att berätta om sådana saker. Skulle de själva identifiera sig med det ena eller andra kan jag lova att de känner sig konstiga och helt enkelt fel. Självmordsförsöken bland transsexuella är skyhöga. Vad du tycker kan bidra till att ditt barn dör.

Det finns ett gammalt slagord - Det personliga är politiskt. Det är ett slagord som är välanvänt av andra vågens feminister (60-70-tal). Och det är fan sant! Det personliga är politiskt och det politiska är personligt. Alla de här teoretiska frågorna har en praktiskt betydelse. Det är på liv eller död och allt du säger och gör formar samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, genus, samhälle, jämställdhet, barn, politik, feminism

Dagens besvikelse

2009-10-29T20:06:00.000+01:00

Skulle ha åkt till föräldrarna idag men det blev inte av. Ibland tar ångesten över mitt liv helt och hållet. Så är fallet den här veckan. Förhoppningsvis blir resan av nästa vecka. Jag saknar min älskning Alma.

Att ha häst innebär mycket jobb men allt är så avkopplande. Mockning, ridning och annat pyssel bara jagar bort ihärdiga tankar och lämnar tid att reflektera. Hästar kan ge ett lugn som inget annat husdjur kan. Åtminstone när det gäller mig.

Här har ni en bild på min älskling. Snygging eller hur?

Vägra Vara Rädd!

2009-10-29T13:19:00.000+01:00

För ett tag sedan skedde en rad våldtäkter här i Kiruna. Ryktena om de här händelserna var många och alla hoppade högt så fort man sa att man som kvinna skulle gå utomhus när det var mörkt.

Men vilka borde vara rädda för att bli utsatta för brott utomhus? Män. Det är enkelt. 2008 anmäldes 1 162 utomhusvåldtäkter. Samma år anmäldes 41 261 utomhusmisshandlar. De flesta offren bakom våldtäkterna är kvinnor. De flesta offrena bakom misshandlarna är män. Och många av dessa brott sker efter mörkrets inbrott.

Statistiskt är det mer troligt att jag blir våldtagen av min pojkvän/kompis/man i mitt eget hem än någon helt okänd utomhus. De vi borde vara aktsamma på är de män vi släpper in i våra liv och våra hem. Inte de som går förbi oss på gatan.

Jag vägrar vara rädd. Jag går vart jag vill när jag vill. Och jag blir förbannad när andra kvinnor påpekar att jag tar så stora risker när jag rör mig utomhus. Det här är min stad! Ingen har rätt att ta min rörelsefrihet och själsro ifrån mig bara för att jag är kvinna.

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, våldtäkt, rädsla, genus

Afrofest

2009-10-27T18:13:00.000+01:00

Mina grannar har haft fest hela dagen, sedan 12 i morse. Det är inte en vanlig fest med sprit och skrik och massa kass musik. Det är en afrofest med dans och skratt och samma låt hela dagen! Så i sex timmar har jag nu lyssnat på den fruktansvärt dåliga afrikanska låten och deras handklappningar och jalla-jalla-ljud (har ingen aning om vad jag annars ska kalla de).

Men vad ska man göra. Jag har inte hjärta att gå å klaga. De verkar ju ha så jävla kul. Och med tanke på att man vanligtvis inte hör ett pip därifrån så måste de ändå räknas som rätt bra grannar. Eller hur?

Tisdag

2009-10-27T15:22:00.000+01:00

Det finns dagar då jag bär hela världen på mina axlar. Självklart blir det alldeles för tungt och jag kollapsar. Vad man själv tagit på sig kan ingen annan lyfta från en. Oavsett om det var ett klokt beslut från början eller inte.

Världen är inte komplicerad. Allt är väldigt enkelt. Om jag slår dig så kommer du få ont. Om jag sårar dig så gör det mycket ondare. Är jag glad blir du glad. På vintern är det tjocka täckjackan som åker fram. Allt det här bygger på samma princip, är lika enkelt. Inget är komplicerat. Saker kan vara svåra men inget är någonsin komplicerat.

Vill man säga något så gör man det. Vill man det inte så håller man käften. Och ingen tänker någonsin på någon annan än sig själv.

Så känns det idag. Det är en kall dag.

Kvällens läsning

2009-10-26T21:30:00.000+01:00

"Hans enkla osköna ord var det tydligaste uttrycket för vad alla fångar () och alla som lever tillräckligt länge väl känner till - att lidande, av vilket slag det än är, alltid handlar om vad vi har förlorat. När vi är unga tror vi att lidande är något som tillfogas oss. När vi blir äldre - när ståldörren slår igen bakom oss på det ena eller andra sättet - vet vi att verkligt lidande mäts i det som berövats oss." (s 304)

"Ibland älskar vi inte med något annat än hoppet. Ibland gråter vi med allt utom tårar. Till slut är detta det enda som finns kvar: kärleken och dess plikter, sorgen och dess sanning. Till slut har vi inget annat än detta - att hålla ut till gryningen." (s 350)

Ur Shantaram, Gregory David Roberts.

De här styckena fångade min uppmärksamhet ikväll. Av något skäl känns de passande.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Shantaram, Gregory David Roberts

Upp och ner

2009-10-26T16:01:00.000+01:00

Måste bara säga att jag älskar haltin! Har nyss haft en lugn promenad med hela gänget. Det var lääängesedan. Jag vet att träningen fortsätter. Men nu finns det ju ett paussystem. Så fruktansvärt skönt!

Skulle vara skönt med lite bra familjenyheter nån gång...

Ibland går saker inte som man vill

2009-10-24T23:03:00.000+02:00

Inget högskoleprov. Hade alldeles för ont när jag vaknade. Och skriva prov med mina mediciner i kroppen är nog ingen idé. Skulle inte kunna tänka klart nog. Men kan inte låta bli att vara lite besviken på mig själv. Även om jag inte kunde göra något åt saken. Det är sånt man får vänja sig vid när man inte har en samarbetande kropp.

Istället för prov blev det en mysig dag med besök av Milla. Skönt för annars hade jag nog sovit bort hela dagen.

Pluggdag

2009-10-23T22:15:00.000+02:00

För alla er som inte tror att det är möjligt - en hanhund kan dela biabädd med en löptik utan att ens jucka. Elller... ja... alla hanhundar kanske inte klarar av det. Men Eitre kan. Det kallas duktig vovve. Skulle gärna bevisat det med foto men någon förstörde min kamera förra vintern... (jag vet att jag inte heller var helt oskyldig).

Imorgon är det äntligen/tyvärr dags för högskoleprovet. Jag ska skriva och är väldigt nervös. Har inte hunnit plugga så mycket som jag velat men jag känner mig aldrig riktigt "färdig" inför prov. För att kunna söka in på djursjukvårdarutbildningen så behöver jag minst 1.7, enligt antagningsstatistiken från 2008. Sist skrev jag 1.3. Det var direkt efter gymnasiet och jag vet inte om jag har fördel eller nackdel av att ha blivit äldre och kommit längre bort från skolan. Det lär visa sig.

Jag är nervös. Kanske var det därför jag ökade maxbudet på en av mina favoriter på Tradera. Eller så var det bara dumhet. Nåja, jag lär inte bli ruinerad även om jag vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om högskoleprovet, hundar

Riktigt...

2009-10-22T18:08:00.000+02:00

...slö dag. Men för en gångs skull är jag sminkad. Det är INTE ofta. Blev väl lite inspirerad av Emma. Eller så var det bara dags. Älsklingen kommer påstå att jag haft tråkigt. Så sant.

Kärlek

2009-10-21T15:46:00.000+02:00

Om du kunde vara lycklig, verkligt lycklig, men visste från början att det skulle sluta med smärta och sorg. Skulle du välja att vara lycklig, ett tag, eller avstå helt för att undvika smärtan?

Jag vet redan mitt svar. Och det är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Oavsett hur det hela slutar.

Funderingar

2009-10-20T23:35:00.000+02:00

Jag vill så mycket. Att det ska gå att prata förstånd med människor. Att hatet aldrig ska överstiga kärleken i världen och hos varje person.

Verkligheten ser inte ut så. En del människor lägger all sin energi på att hata andra. Visst kan det finnas skäl till det också. Men varför kan man inte bara tro det bästa om människorna runt en - istället för det omvända.

Mest av allt vill jag kunna lämna andras problem hos de själva. Istället för att ta in allt hat och bråk och låta det skada mig. Låta det leda till ångest och sorg hos mig. När jag varken är delaktig eller orsaken.

Det är så lätt att glömma just det - hur allt det här började. En man som jobbade ihop pengar under hela sitt liv för att få något bättre, fast han nöjde sig med så lite. Det handlar inte om vem som är värdig hans sparkonto, utan vem HAN ville skulle ha dem.

Shopping, shopping, shopping.

2009-10-20T21:09:00.000+02:00

Jag har hittat Tradera. Antagligen den sista människan på jorden, jag vet. Men jag borde nog aldrig kikat in. Det är beroendeframkallande - men roligt. Men jag måste nog begränsa den tid jag ränner runt å kollar saker jag verkligen inte behöver. Hittills har jag budat hem en klövjeväska åt Kia (visserligen behövt) och ett par studs-örhängen. Klövjeväskan landade på 122 kr med frakt och örhängena blir 25 kr med frakt. Billigt och bra... så länge man verkligen får hem varorna också. Men eftersom jag säljer saker själv på nätet så vill jag tro gott om folk.

Dessutom fick jag hem lite smått och gott att göra smycken av. Till exempel 3 st hårspänneskelett och ett gäng krokar till örhängen. Det var inte alls särskilt dyrt på Sparkling Design. Jag betalade in i förskott och varorna kom jättefort. Alltid lite nervöst att betala in pengar i förskott till firmor man inte handlat från förut men det gick ju bra. Så kika in dit om du tycker om att pyssla med smycken!

Svaret är: nej, jag känner mig inte särskilt snygg idag.

Läs även andra bloggares åsikter om shopping, hundar, tradera

Bokrecension: Kleopatras kam - Maria Ernestam

2009-10-19T20:42:00.000+02:00

Tre goda vänner, Mari, Anna och Fredrik, behöver ombyte i livet. Därför bestämmer de sig för att starta ett nytt företag - Kleopatras kam. Företaget som ska kunna lösa alla dina problem. Med sina olika bakgrunder kan de också hålla vad de lovar. De sköter bokföring, ger råd angående lagar, inreder hem och fixar mat till fester m.m. En dag får de en ytterst ovanlig förfrågning. Elsa Karlsten vill betala bra för att de ska döda hennes man. Med utgångspunkt i denna förfrågan kommer de tre vännernas liv förändras för alltid.

Den här boken fick jag i mitt senaste Pocket och Prassel 3.0-paket. Författaren hade jag aldrig hört om och bokens omslag skulle inte ha lockat mig i en affär. Så utan det här utbytet skulle jag nog aldrig läst den. Och vilken underbar upplevelse jag hade gått miste om. Det här är en bok helt i min smak. Det är en deckare med tanke på de mysterier och oförutsägbara vändningar som skapar spänningen. Men samtidigt är det en studie i den vanliga människan och dess ovanligheter.

Jag är förtjust och kommer definitivt att upptäcka fler av Ernestams böcker.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bokrecension, Maria Ernestam, Kleopatras kam

En tankeställare

2009-10-18T23:55:00.000+02:00

Läste en av Anders Hallgrens krönikor i ett gammalt nummer av Hundsport. Han skrev om att vi hundägare de senaste åren blivit för hårda mot våra hundar. Hundträningsprogrammen på TV skulle ha förmedlat en strängare uppfostran som tillåter mycket färre egna initiativ av våra älskade hundar.

Det fick mig att börja tänka. Kanske är jag en av dem som kräver för mycket passivitet av mina hundar, utan att ha tränat de till det. Jag älskar Cesar Millan. Det är ju knappast någon hemlighet. Men nu när jag tänker efter så finns det ju egentligen ingen inlärning i hans träningsprogram. Enligt honom kommer ju hunden att förlora sina problembeteenden så fort ägaren blir flockledare.

Min slutsats är att jag nog har tränat mina hundar alldeles för lite. Det har blivit så att jag krävt saker av dem och förväntat mig att de ska uppföra sig som jag vill från början. Med träning så kommer positivitet och starkare kontakt med ägaren. Tränar man aktivt sin hund i något så kommer man få en bättre lydnad på sin hund på alla områden, eftersom hunden ser kontakt med ägaren som något positivt. Det lönar sig att lyssna helt enkelt. Så jag måste börja planera in lite positiv träning med mina hundar varje dag. Det gör ju mig mer glad åt hundarna också. När allt inte bara är nej och sluta. Det ska ju vara kul att ha hund.

Läs även andra bloggares åsikter om hundar, Cesar Millan, Anders Hallgren, lydnad

Usch usch usch...

2009-10-16T16:13:00.000+02:00

Mamman släpper uppmärksamheten på barnvagnen för en sekund och ungen hamnar framför tåget. Sjukt nog överlever ungen utan skador.

Undra om min pms börjar visa sig. Det här fick mig nästan att börja gråta. Kan riktigt känna mammans panik. Måste väl vara en förälders värsta mardröm. Usch...

Diskussion om slöjor igen...

2009-10-16T13:16:00.001+02:00

Ser på reprisen av SVTs Debatt.

Slöjor har jag ingenting emot. Men om man bär sådana plagg borde man veta varför. Är det för att män inte ska uppfatta ens kropp som sexuell - då kanske man inte ska flirta eller sminka sig heller. Är det för att man har en man som vill att man bär slöjan - då kanske man ska byta man. Bär man slöja enbart för att det är vackert - då kanske man ska vara väldigt tydlig med det.

För vad betyder slöjan för mig? Det har väldigt lite med religionen att göra. Olika muslimska länder bär olika sorters slöja, ibland är normen ingen slöja alls. I Sverige är kvinnor fria att välja sin klädsel själva. Nästan, vi får ju inte gå runt nakna. Så kanske borde vi inte få gå runt i nikab heller. Oavsett hur man ser på slöjan så är det ett sätt att kontrollera kvinnor, åtminstone historiskt. Kvinnor ska bara visa sin kropp för sin man. Psykologiskt blir det då också hans kropp.

Jag har ingenting emot de många olika sorterna av slöja. Men jag tycker att det är en diskussion som behövs. Både i samhället och bland muslimer.

Men förbjuda slöja?! Varför? Muslimska kvinnor med de mer heltäckande varianterna av slöja stör väl knappast någon. Om man stör sig på dem så är det väl bara att vända bort huvudet. Precis som om någon har grönt hår eller 15 piercings i ansiktet.

Aftonbladets krönikör Lisa Magnusson skriver om förslaget att förbjuda slöjor. Läs!
Läs även andra bloggares åsikter om religion, samhälle, genus, islam, slöja

Föresten...

2009-10-15T12:25:00.000+02:00

Jag och Kia gjorde ju ett besök hos veterinären i morse. Bara en enkel besiktning till försäkringsbolaget som gick ganska bra. Var lite nervös att hon skulle vara svårhanterlig. Veterinärerna här är ju inte superförsiktiga av sig direkt. Men som vanligt förvånar hon mig och skötte sig jättebra. Bara chipläsaren var läskig. Att hoppa upp på bordet och hissas upp gick jättebra. Och själva undersökningen gick lika bra. Däremot var det omöjligt att få henne att trava fint. Det måste vi jobba på.

Att få hunden att trava lugnt vid sidan av föraren utan att dra i kopplet är något som alla hundar bör kunna. Skulle hunden bli halt eller få andra rörelsestörningar så vill man alltid se hunden i trav. Och det blir nästan omöjligt att se några förändringar om hunden drar i kopplet. Så det är rätt viktigt. Ett tips bara.

Läs även andra bloggares åsikter om hundar

En ovanligt ond dag

2009-10-15T11:42:00.000+02:00

Huvudet dunkar och smärtan i benen maler. Hur i helvete tänker läkarna när de gör en 24-åring beroende av starka smärtstillande utan att ens ha försökt ställa en diagnos? Jag blir bara mer och mer förbannad för varje dag. Men samtidigt lägrar sig hopplösheten. Det är så här resten av mitt liv kommer att se ut. Antagligen kommer tablettdoserna blir större allt eftersom åren går. Kroppen kommer bli stelare och stelare, även om det inte känns som om det är möjligt just nu. Och jag har tur om jag klarar att jobba tills jag får ålderspension. Jag har tur om jag hittar ett jobb överhuvudtaget där man kan se bortom min smärtproblematik.

Finns det någon läkare där ute som faktiskt bryr sig om sina patienter? Nej. Jag tror att det är en myt. Precis som myten om att man får träffa en läkare två gånger. Nu är jag inte bara bitter feminist. Jag är en fruktansvärt bitter patient också.

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, sjukvård, läkare

Fria nyheter?

2009-10-14T20:38:00.000+02:00

Vad hittar jag på dörrmattan när jag kommer hem efter nästan en vecka hos älsklingen?

Jo, de två senaste numrena av Fria Tidningen.

Jag har aldrig varit riktigt förtjust i dagstidningar. Det blir ju aldrig att läsa dem. Dessutom kommer det en ny varje dag. Jag kan riktigt föreställa mig pappersberget till ingen nytta. Så när jag började prenumenera på min första nyhetstidning blev det Flamman, vänster som man är. Men när den första prenumerationsperioden gick ut ville jag inte förnya. Det var lite för mycket nyheter från långtbortistan. Vilket i sig inte är fel, men för mycket blir alltid jobbigt.

Så en dag i nya lägenheten blev jag lite nyfiken på nyhetstidningar igen, och började kolla runt. Fria tidningen kommer ut två gånger per vecka och ska fokusera på de nyheter andra medier "missar". Citat från hemsidan:
Med små resurser men stort engagemang rapporterar vi om världen i tidningar och på internet. Vi styrs utan vinstintresse och kan därför ha ett fast fokus på våra prioriterade frågor: miljö, djurrätt, jämställdhet, demokrati och frihet, global och lokal fördelning, fred och mångkulturella frågor.

Nu ska vi se om jag blir nöjd eller inte...

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, Fria Tidningen

Bokrecension: Lyssna min dotter - Krishna Sobti

2009-10-12T16:22:00.001+02:00

Det är berättelsen om en mor och hennes dotter. Det är slutet på den gamles liv. Boken visar alla motsättningar som finns i kvinnors familjeförhållanden till varandra. Och allt detta med Indien som bakgrund.

Den som vet något om indiska familjer vet att kvinnor ofta hamnar i komplicerade situationer. Alla dessa "kvinnoproblem" avhandlas i Sobtis bok. Det är en berättelse som både fångar mig och lämnar mig förvirrad. Precis som det brukar vara när man läser historier rakt ur en annan kultur. Men det jag älskar är de guldkorn i form av genusanalyser jag hittar då och då.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, indiska författare, familj, genus

Amerikansk syn på klass

2009-10-09T14:18:00.000+02:00

Oprah handlar om klass. En liten vriden syn på klass. En klass som bara bygger på pengar. En underklass som är kriminella och fattiga. En medelklass som har lyse i garderoben, jobb och pengar att betala räkningarna. En överklass som smider planer för att bli ännu rikare mitt uppe i den ekonomiska krisen.

Ett par har gått från överklass till medelklass. Mannen förlorade jobbet. Ja, visst, det innebär mindre pengar. Men kan man verkligen göra en klassresa bara genom att förlora ett jobb?

Klass beror på så mycket mer - utbildning, i vilket kvarter (och kanske del av landet) man bor, vad man jobbar som (och vad ens föräldrar jobbar som) och det kanske inte helt oviktiga - i vilken klass man känner sig hemma.

Jag är arbetarklass - trots att vi i min familj alltid haft tillräckligt med pengar. Vi är socialister, har i stort sett ingen utbildning. Vi jobbar med kroppen och låter den slitas ut för att andra människor ska bli rika. Mamma var undersköterska, pappa var gruvarbetare. Facket står på vår sida, men de lyckas oftast inte nog bra. Det är arbetarklass för mig.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, klass

Dagen på Spotify

2009-10-08T18:34:00.011+02:00

Lite förvånad blev jag när jag sökte på Kent på Spotify och fann att den mest populära låten är Utan dina andetag. Min favorit är också mångas favorit! Det är inte ofta det händer. Så jag fick känna mig lite vanlig en stund. Tyvärr höll det inte så länge. När jag sökte på Atif Aslam så hittade jag ingenting. Jävla skit-västvärld. Men jag har smugit runt och lyssnat på ett par rai-artister jag aldrig hört förut. Inte helt fel.

"Jag kan inte ens gå, utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå, när du inte ser på.
Och färglös som en tår, blir jag utan dina andetag."

Så fruktansvärt emo. Men jag känner varje ord. Det är Kent.
Läs även andra bloggares åsikter om musik